|
|
 |
| |
| Årets tema på World Aids Day var stigma och diskriminering. Medicinerna gör att det går att leva med hiv, ändå väljer de flesta hivpositiva att hålla tyst om sin diagnos av rädsla för omgivningens reaktioner. |
| |
- Det bästa som skulle kunna hända för de barn, ungdomar och vuxna som lever med hiv är att den allmänna kunskapsnivån om hiv och aids ökade. Det säger Christina Ralsgård, kurator på KS Huddinge, som i flera år arbetat med barn och unga med hiv.
För det är inte, som man skulle kunna tro, omgivningens öppna rädsla som är det största problemet för dessa barn och ungdomar, utan den kompakta tystnad de växer upp i.
Flertalet av de cirka 130 hivpositiva som är yngre än 18 år och bor i Sverige har sina rötter i högendemiska länder där stigmat kring infektionen är så stort att det inte går att prata om det inom familjen, berättar hon. I tystnaden växer frågorna, men också skammen – de lär sig att i deras kropp finns något man inte får prata om, något som verkar göra andra människor rädda.
Det ointresse och den okunskap om hiv som fortfarande råder i det omgivande svenska samhället späder ytterligare på deras ensamhet. Hiv syns sällan i det offentliga rummet och en enstaka lektion i biologiundervisningen kan vara enda gången de överhuvudtaget stöter på begreppet utanför sjukhuskliniken där de får sin behandling.
- Och i skolan möts de av brist på kunskap, säger Christina Ralsgård. En flicka berättade till exempel för mig att hennes lärare hade påstått att alla som får hiv dör inom 10 år även de som får mediciner.
Undertexten i vad som lärs ut på många skolor är att hiv knappt finns i Sverige. Och trots att infektionen har varit känd i snart trettio år saknar många lärare faktakunskaper, till exempel om hur viruset smittar. Den elev som själv lever med hiv kommer knappast att försöka rätta till felaktigheterna som sägs. För det mesta är det ingen mer än möjligen skolsköterskan som känner till deras hemlighet. Medan barn med andra kroniska sjukdomar som astma och diabetes ofta får extra stöd och hjälp att förklara symptom och behandling för sin omgivning, hjälps istället barn med hiv att bibehålla tystnaden. I största välmening förstås, men resultatet
blir en ytterligare bekräftelse på att de bär på något man helst ska bespara sin omgivning.
Men när kärleken slår till, mitt i tonårens känslomässiga kaos - då kan de inte att mörka sin hivstatus längre. Skyldigheten att berätta för en blivande partner blir extra tung när beskedet ska ges till någon som sannolikt vet väldigt lite om hiv och därför reagerar med rädsla.
- Det är tufft för unga hivpositiva personer att i det läget vara en slags informatörer, att tvingas göra vad hela informationssamhället har misslyckats med, säger Christina Ralsgård.
Det behövs stora informationskampanjer om hiv riktade till allmänheten tycker hon. Inte enbart för att förhindra att viruset sprids, utan för att göra livet lättare för dem som redan är drabbade. Deras liv påverkas i allt för hög grad av andra människors brist på kunskap.
I Sverige lever runt 5000 personer som har hiv. Tillsammans med sina anhöriga och vänner som även de påverkas av infektionen, utgör de en ganska stor grupp. Arbetet med att motverka stigma och diskriminering av alla dessa människor börjar i klassrummet, tycker Christina Ralsgård. Självklart måste lärarna ha korrekt kunskap om hiv så att de inte sprider missförstånd och okunskap vidare. Men det är dags att öppna sinnet ett steg ytterligare:
- Varje lärare bör utgå från att det finns någon i klassen som har en blodsmitta, eller att någon i familjen är drabbad. Då blir det självklart att prata om detta på ett respektfullt sätt.
Text: Martina Junström |
|
|
|
