|
|
 |
| |
| Varje eftermiddag parkeras en svensk-rysk buss i närheten av Infektionsklinik nr 10 i S:t Petersburg. Dit kommer narkomaner för att få rena sprutor, mat, kondomer och en pratstund. Den ryska sjukvårdspersonalen på bussen gör hivtester och informerar om smittspridning. Alla jobbar gratis. |
| |
1998 reste Rolf Alsterlund, smittskyddsläkare i dåvarande Kristianstad län, och Bodil Gärdén, smittskyddssköterska i dåvarande Skaraborgs län, till S:t Petersburg inom ramen för Östeuropakommittén (ÖK). De är rådgivare i ÖK:s beredningsgrupp för infektionsfrågor och hade uppdraget att inventera problemområden där kommittén skulle kunna göra en insats.
- Då var hivförekomsten i Ryssland fortfarande låg, men man befarade en stark ökning de närmaste åren. Vi ringade in två problemområden, dels ungdomar, som man behövde arbeta långsiktigt med, dels narkomaner, som var ett mer överhängande problem, berättar Rolf Alsterlund.
Han kände till att Lafa höll på att bygga upp ungdomsmottagningar i S:t Petersburg inom Projekt 13 och att det arbetet fungerade bra. Därför valde de att inrikta sig på missbrukarna.
- Vi träffade Aza Rachmanova som är infektionsprofessor och rådgivare till S:t Petersburgs hälsokommitté. Hon berättade att det fanns ett projekt med en buss som tog emot narkomaner för bl a hivtestning och rådgivning. Bussen finansierades av organisationen Läkare i världen. Verksamheten fungerade bra men en buss var för lite.
Malmöprojekt förebild
ÖK påbörjade att samarbete med stadens hälsokommitté med målsättningen att starta ytterligare en bussmottagning samt en fast mottagning vid Infektionsklinik nr 10 i S:t Petersburg. Som förebild stod ett sprutbytesprojekt i Malmö där narkomanerna förutom rena sprutor fick information om smittspridning, kondomer, omplåstring vid behov och hjälp med rehabilitering från missbruket.
En buss med utrustning köptes in för svenska pengar. Aza Rachmanova och den ryska projektgruppen besökte Malmö för att få kunskaper om arbetssättet där. Den svenska projektgruppen, bestående av infektionsöverläkaren Anders Naucler och kuratorn Magnus Andersson, reste till S:t Petersburg och hjälpte till med uppbyggnaden av mottagningarna. 1 december 1999, på Internationella aidsdagen, startade den nya verksamheten.
Mat och omplåstring
Idag, drygt tre år senare, körs den svensk-ryska bussen fortfarande ut till sin särskilda plats varje dag, där den är öppen för besökare klockan 16-23. Huvudsyftet med verksamheten är att motverka hivspridningen bland narkomanerna genom testning, sprutbyte och information. Men under kvällarna på bussen sker betydligt mer. Besökarna testas inte bara för hiv utan också för tuberkulos, hepatit B och C samt syfilis. De som har skråmar plåstras om och alla som vill får något att dricka och en påse med matvaror. Aza Rachmanova berättar om upplägget:
- Våra narkomaner gillar oss, de tycker om att komma till bussen. Det är viktigt att ge information i en vänlig miljö, kväll efter kväll efter kväll. Det funkar inte att bara dela ut informationsmaterial, de tittar på det men slänger det sedan. Vi måste erbjuda något mer; mat, dryck och en stund i lugn och ro på bussen.
Många kommer tillbaka
Marina Petrova är översköterska på Infektionssjukhus nr 10 och en av dem som jobbar på bussen – gratis. Två till tre kvällar varje vecka går hon direkt från dagjobbet på sjukhuset till bussen där hon arbetar till elva på kvällen. Hon visar bunten med journalkort. Där fyller busspersonalen i vilka droger besökaren tar och dennes eventuella sjukdomar. Där står också när personen senast besökte bussen och fick rena sprutor, matpåse, kondomer, testning och rådgivning.
- Många kommer tillbaka gång på gång. Vi pratar med varje besökare i 30-40 minuter. Detta är bara möjligt på bussen, på sjukhuset hinner vi inte, säger Marina Petrova.
Som utomstående är det lätt att se att bussen fyller en viktig funktion, men svårt att förstå hur personalen ska orka arbeta gratis på sikt. Nu handlar det dock i första hand om att rädda kvar bussen. Samarbetsprojektet med Malmö och Östeuropakommittén avslutades 2002 och ännu ett tag räcker pengarna, men sedan är framtiden oviss. Rolf Alsterlund hoppas att verksamheten inte ska dö ut.
Kontroversiell verksamhet
- Det finns en stor entusiasm och arbetsglädje hos den ryska projektgruppen och verksamheten har gett en stor kontaktyta mot narkomanerna. Tre procent av de 549 personer som testats flera gånger i projektet 1999-2001 smittades med hiv efter sitt första besök på bussen eller den fasta mottagningen, och det är förhållandevis få. Men verksamheten är kontroversiell. Trots det hoppas jag att S:t Petersburg stad tar på sig finansieringen av bussen, precis som de idag finansierar den fasta mottagningen för narkomaner.
Även Aza Rachmanova hoppas på uppbackning från staden.
- Vi har fått tre gånger mer pengar från Sverige och Östeuropakommittén än från våra egna politiker. Nu behöver vi deras hjälp med att finansiera utrustning och material. Och personalen behöver lön, säger Aza Rachmanova.
Hanna Ådin
FAKTA Sprutprojektet i S:t Petersburg
Under 2002 rapporterades 41 000 nya hivfall i Ryssland och 4 300 nya smittade i S:t Petersburg. Det var en minskning jämfört med året innan.
S:t Petersburg beräknas ha mellan 60 000 och 120 000 narkomaner.
Från starten 1 december 1999 fram till 31 oktober 2001 hade det svensk-ryska projektet 13 701 besök av 4006 personer.
Av dem som besökte bussen och den fasta mottagningen 1999-2001 var 12 respektive 21 procent redan hivpositiva vid första besöket. Av dem som testades mer än en gång under samma period smittades 3 procent med hiv efter att de besökte projektet första gången. |
|
|
|
