|
|
| Örter, fosfor, katetrar och livmodersprutor. Abortmetoderna under det senaste seklet har varit lika mångskiftande som synsätten på och känslorna kring abort. INSIKT träffade idéhistorikern Lena Lennerhed för ett samtal om den långa vägen till fri abort |
| |
Kvinnor har i alla tider försökt framkalla missfall. Det konstaterar Lena Lennerhed, fil dr och lektor i idéhistoria vid Södertörns högskola och vice ordförande i RFSU.
– Aborthistorien är full med skrönor om hur man ska göra, även magiska skrönor. Vi vet väldigt lite om hur man bar sig åt före 1900-talet, det är knappt utforskat. Men dekokter på örter, t ex sävenbom, har använts länge för att framkalla missfall. Vilken effekt de hade är omdiskuterat.
Det stora "kvinnobrottet" under tidigare sekler var barnamord men även abort, eller fosterfördrivning som det kallades, var förbjudet och straffades hårt under långa perioder.
I slutet av 1800-talet uppstod en offentlig debatt om aborter i samband med att svenska kvinnor började använda en ny farlig abortmetod. De skrapade fosfor av tändstickor och blandade ut i te eller mjölk. En del lyckades framkalla missfall men flera hundra kvinnor dog årligen av fosforförgiftning och fosfortändstickorna förbjöds 1901.
Aborter blev synliga
I början av 1900-talet kom nya, effektivare abortmetoder i bruk, nämligen sond, kateter och livmoderspruta. Dessa instrument var egentligen hygienartiklar och skulle användas till att "skölja ur" slidan efter mens eller flytningar. Med sond och kateter framkallades missfall genom mekanisk retning. Livmodersprutan försågs med en metallspets och sedan kunde man spruta in en tvållösning eller annan vätska som avbröt graviditeten. Dessa metoder krävde dock i regel att man fick hjälp av någon annan.
– I bondekulturen var aborten en angelägenhet som kvinnan skötte ensam, t ex genom att äta vissa örter. Nu när man var tvungen att vända sig till en abortör blev aborterna mer synliga i samhället. Dessutom annonserade sjukvårdsaffärerna flitigt om sonder och livmodersprutor i tidningarna.
– Under 1900-talets första decennier var aborter visserligen illegala, men samtidigt på något sätt halvofficiella. Det var en undre värld som fanns där men som man inte låtsades om.
På 20-talet började det höjas röster i Sverige om en liberalare abortlag, främst från kvinno- och vänsterorganisationer och mindre sexreformgrupper. Fri abort var det ännu inte tal om, utan abort av sociala och medicinska skäl. (Aborter av medicinska skäl utfördes för övrigt redan i praktiken, om en kvinnas liv stod på spel.) Abortfrågan sågs som en klassfråga, eftersom välbärgade kvinnor kunde få hyfsat säkra (illegala) aborter, medan arbetarkvinnor fick riskera liv och hälsa när de vände sig till kvackare och "smutsabortörer".
Rött skynke i debatten
På 30-talet tog debatten fart och RFSU drev abortfrågan från starten 1933. Kvinnliga läkare, främst feministen och radikalen Ada Nilsson, propagerade för att aborter skulle avkriminaliseras. Efter flera utredningar antogs en abortlag 1938 som
gav kvinnor rätt till abort av
tre skäl: medicinska, humanitära (efter våldtäkt och incest) och eugeniska (rashygieniska).
Ironiskt nog blev aborter av rashygieniska skäl det som var nytt i kölvattnet av lagen.
– Att prata om "folkstockens kvalitet" var helt okontroversiellt vid denna tid. Man utförde aborter på "sinnesslöa" kvinnor och kvinnor med ärftliga sjukdomar för att inte få för mycket "dålig avkomma" i samhället, berättar Lena Lennerhed vidare.
För dem som ansåg att kvinnor borde ha rätt till abort av sociala skäl, t ex arbetslöshet eller bostadslöshet, var den nya lagen ett misslyckande och ett hån. Det blev en häftig diskussion. Men socialdemokraterna, som kommit till makten 1932, hade en annan agenda. De skulle "bygga bort" de sociala problemen och sedan skulle det inte behövas några aborter av sociala skäl.
– RFSU:s ordförande Elise Ottesen-Jensen ställde frågan "Vad ska göras idag?", men abort av sociala skäl var fortfarande ett rött skynke i debatten. Så kvinnor fortsatte att göra illegala aborter.
"Utsläpade mödrar"
Aborträttegångarna var många under beredskapstiden i början av 40-talet. Kvinnor som gjort abort fick milda straff, men abortören fick ofta fängelse i flera år.
– Det skrevs mycket i medierna och aborter blev även ett tema i skönlitteraturen vid denna tid. Därmed blev aborten något som kvinnor kände till och kunde förhålla sig till, "kan de så kan jag" kanske många tänkte.
1946 gjordes ett tillägg till lagen som innebar att kvinnors framtida hälsa skulle vägas in i bedömningen, om fullföljandet av graviditeten skulle kunna innebära att kvinnan fick hälsoproblem längre fram ("förutsedd svaghet"). Detta öppnade i viss mån för aborter av sociala skäl. De "utsläpade mödrarna", kvinnor som haft många och täta graviditeter, kunde nu ibland beviljas abort.
Men på 50-talet blev det återigen svårare att få laglig abort.
– Detta var en hemmafrutid och "moderligheten" stod högt i kurs. Abortmotståndarna fick en ny arsenal argument från psykologin: "Kvinnor som vill göra abort är förvirrade. Varje kvinna vill egentligen föda sitt barn, om bara omständigheterna tillåter det. Att göra abort går emot kvinnans natur."
– Samtidigt talade man om en "abortmentalitet". Nu när man hade antibiotika mot feber och fler sjukvårdsutbildade minskade dödligheten i samband med aborter och man befarade att kvinnor skulle göra "bekvämlighetsaborter".
Röster för fri abort
På 60-talet tog den "moderna" abortdebatten fart. Folkpartiets och socialdemokraternas ungdomsförbund krävde att kvinnor skulle ha möjlighet att göra abort av privata skäl, att det var en frihetsfråga. Man hävdade att kvinnor utsattes för förnedrande behandling när de ansökte om abort och att aborter medvetet förhalades tills kvinnan kunde känna fosterrörelser och, hoppades man, ändrade sig och ville behålla barnet.
– Det blev ett ramaskri i samhället. Detta var ett helt nytt perspektiv och många såg det som djupt oetiskt att förespråka fri abort. Man patologiserade över kvinnor som ville göra abort och menade att de inte kunde bestämma själva.
Efter den så kallade Polenaffären vid 60-talets mitt, då ungliberalen Hans Nestius förmedlade adresser till gynekologer i Polen på förfrågan av svenska abortsökande kvinnor, blev abortfrågan stor i den offentliga debatten. Åtal förbereddes mot Nestius och kvinnorna som vänt sig till honom för information, men utredningen lades ned och polis, åklagarmyndighet och den svenska regeringen blev starkt kritiserade i medierna, där kvinnor för första gången berättade själva om sina, ofta negativa, erfarenheter av abortutredningar.
– När allmänheten fick inblick i vad lagen innebar för svenska kvinnor svängde opinionen. Varför skulle kvinnor behöva åka till Polen för att göra abort? Varför skulle de bli ifrågasatta och förnedrade i segdragna utredningar?
Som en konsekvens av debatten tillsattes 1965 den statliga utredning som resulterade i den nya svenska abortlagen 1975.
– Under denna tioårsperiod bytte den ena organisationen efter den andra ståndpunkt och anslöt sig till kravet på fri abort. Även praxis förändrades successivt och antalet legala aborter flerdubblades. Sista åren innan lagen trädde i kraft beviljades närmare 98 procent av alla abortansökningar.
Hanna ådin
|
|
|
|
