|
|
Kvinnoläkarna Kajsa Sundström och Kerstin Hagenfeldt befann sig mitt i händelsernas centrum under åren i början av 1970-talet, när den nya abortlagen förbereddes. De deltog i debatten om kvinnors rätt till fri abort och ingick i den grupp som ledde den nationella satsningen på sexualupplysning och preventivmedelsrådgivning.
|
| |
I mitten av 1960-talet arbetade Kajsa Sundström och Kerstin Hagenfeldt som gynekologer och underläkare på Södersjukhuset. Där mötte de kvinnor som kom in på akuten med skador efter en illegal abort och kvinnor som fått avslag på sin ansökan om legal abort. De mötte också unga kvinnor som fick abort på villkor att de lät sterilisera sig.
De deltog själva i långa, förmyndaraktiga abortutredningar som, i de fall kvinnans abortansökan beviljades av Socialstyrelsen, resulterade i en sen abort.
– Vilken ångest jag upplevde när jag satt på mentalvårdsbyrån och skulle intervjua kvinnorna, deras svärmödrar, arbetsgivare … Allt för att visa hur dåliga de var. Hemskt! Och alla aborter var sena, berättar Kerstin Hagenfeldt.
Kajsa Sundström kommer väl ihåg hur det var:
– Gynekologens uppgift var att säga nej, psykiaterns att säga ja. Kuratorn skulle väga det hela och formulera ansökan till Socialstyrelsen. Om kuratorn skrev att "kvinnan faller i gråt" eller "hotar med självmord", då visste hon att herrarna på socialstyrelsen skulle säga ja.
– Men ibland sa man nej och ville avvakta "avslagsreaktionen", inflikar Kerstin.
1965 tillsattes en abortutredning med direktivet att avkriminalisera och liberalisera aborter och föreslå förebyggande åtgärder. 1971 lämnade abortkommittén sitt betänkande Rätten till abort, som diskuterades på ett stort läkarmöte i Stockholm, där både Kajsa Sundström och Kerstin Hagenfeldt var med. Kerstin var sedan ett par år styrelseledamot i Svensk gynekologisk förening (dåtidens motsvarighet till SFOG, Svensk förening för obstetrik och gynekologi) som remissbehandlade lagförslaget och Kajsa minns särskilt ett uttalande av Kerstin som fick hela församlingen att tänka till.
– Gynekologernas representant i utredningen, Gunnar af Geijerstam, satt på podiet och fick massiv kritik när han presenterade förslaget. Till slut tog Kerstin ordet och lyfte utredningens förslag om förebyggande åtgärder. Du sa ungefär att "Om en ung kvinna i Stockholms län vänder sig till kvinnokliniken för att få hjälp med preventivmedel så får hon höra ’ja ja, kom hit om tre månader.’ Om samma flicka vill göra abort får hon tid inom en vecka".
Kerstin Hagenfeldt ville dels framhålla behovet av utbyggd preventivmedelsrådgivning, dels visa på att abortpraktiken faktiskt hade "sprungit om" lagen. Men praktiken varierade stort från klinik till klinik och från landsting till landsting. På vissa ställen utfördes aborterna så sent i graviditeten att kvinnans liv var i fara.
– Anledningen till att man kunde få en tidig abort på vissa mottagningar var att vi ändrade vårt beteende redan innan lagen kom. Jag började på Karolinska sjukhuset på hösten 1966 och det var rena himmelriket, säger Kerstin Hagenfeldt och fortsätter:
– Där tillämpades det så kallade tvåläkarintyget, en möjlighet i den dåvarande lagen att undvika långa, förnedrande utredningar. Det räckte med att en gynekolog och en psykiatriker skrev under abortansökan. Det handlade bara om att vara tillräckligt tuff som doktor.
Efter läkarmötet 1971 fortsatte debatten i Svensk gynekologisk förening och under de följande åren skedde en omsvängning i både abortfrågan och intresset för preventiv födelsekontroll.
– Vi i styrelsen åkte runt i landet och besökte och diskuterade med gynekologerna. Till en början var många negativa. Detta var ju det stora paradigmskiftet. Nu skulle inte doktorn bestämma utan patienten, säger Kerstin Hagenfeldt.
– Men de nya tankarna fick växa fram successivt mellan 1971 och 1975 och det var nog mycket tack vare den förankring vi fick i läkarkåren som det gick så bra att införa den nya abortlagen i Sverige. I många andra länder har man infört fri abort, men ingen har velat utföra dem. De svenska gynekologerna stod snart på kvinnornas sida. De lät kvinnan ta beslutet.
– Men självklart fanns det också de som vägrade. De gick ut i öppenvården eller blev privatpraktiker. Detta är ju fortfarande en svår etisk fråga, kan man tvinga gynekologer att göra abort?
Det var inte bara inom läkarkåren som diskussionens vågor gick höga i början av 70-talet. I det nya abortförslaget betonades vikten av abortförebyggande arbete och 1971 tillsatte socialstyrelsen en arbetsgrupp under Kajsa Sundströms ledning, med uppgift att förbereda för den nya lagen. De fick pengar från regeringen för ett brett och långsiktigt program för att förebygga oönskade graviditeter.
– Mest känt blev det så kallade Gotlandsprojektet där upplysning om sex och samlevnad spreds som ringar på vattnet genom personal i skola, sjukvård och ungdomsgårdar. Ungdomar och deras föräldrar engagerades i diskussion om abort, preventivmedel, attityder och könsroller. Barnmorskor över hela ön engagerades och gav rådgivning om preventivmedel, berättar Kajsa Sundström.
Erfarenheterna från Gotland spreds i andra landsting och Kajsas arbetsgrupp tog fram skriften Gotlandshuset, en barnmorskas berättelse om samlevnad och födelsekontroll under fyra generationer i en gammal gotlandsgård.
– Kerstin skrev En liten bok om preventivmedel och vi gjorde skolbroschyren Våga fråga. Men skolöverstyrelsen sa nej, de tyckte att den var för vågad! Det fick lösas på generaldirektörsnivå, socialstyrelsen körde över skolöverstyrelsen och Våga fråga tilläts i skolorna med en liten varningstext
på första sidan, minns Kajsa Sundström.
En annan viktig fråga var tillgången till preventivmedel. Både p-piller och spiral fanns i Sverige sedan mitten av 60-talet, men bara ett fåtal läkare var intresserade av preventiv födelsekontroll och det fanns få privatpraktiker utanför storstäderna. Det var också dyrt med p-piller. Men efterfrågan var enorm. Kvinnor från hela landet kom till RFSU-mottagningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö för att få recept.
– För att göra preventivmedlen mer tillgängliga anordnade socialstyrelsen kurser tillsammans med RFSU för att utbilda barnmorskor i att sätta in spiral, prova ut pessar och skriva ut p-piller. Det var en bra utbildning med både teori och praktik och samma kurs infördes sedan i den reguljära barnmorskeutbildningen.
– Efter några år fanns barnmorskor som kunde det här på mödravårdscentraler i hela landet och från 1976 fick barnmorskor rätt att förskriva p-piller, säger Kajsa Sundström. (något som endast läkare fått göra fram till dess, red:s anm.)
Under 70-talet öppnades också ungdomsmottagningar på flera platser.
– I och med det blev preventivmedelsrådgivning tillgänglig för unga kvinnor och de slapp stöta ihop med mammas kompis eller tanten från ICA, vilket de riskerade på mödravårdscentralerna, säger Kerstin Hagenfeldt.
När den nya abortlagen fick laga kraft 1975 var den t o m mer radikal än det betänkande som 1971 hade väckt sådant rabalder. T ex blev ett förslag att inrätta abortnämnder starkt kritiserat och föll i remissomgången hos nästan alla remissinstanser.
Samtidigt som abortlagen antogs beslöt riksdagen att preventivmedelsrådgivning skulle vara kostnadsfri och att p-piller skulle omfattas av läkemedelsrabatten. En ny steriliseringslag, som förbjöd tvång, kom 1976.
– Det vi fick var en lagstiftning som gav rätt till och tillgång till födelsekontroll – preventivmedel för att förebygga och abort för att avbryta en oönskad graviditet, konstaterar Kajsa Sundström.
Nu har det gått 30 år sedan kvinnor i Sverige fick rätt att bestämma över sin egen sexualitet och fortplantning. Illegala aborter har sedan länge upphört och de flesta aborter sker tidigt i graviditeten. Antalet aborter har legat ganska konstant sedan lagen kom, runt 25 aborter per 100 kända graviditeter eller cirka 20 aborter per 1 000 kvinnor varje år.
Kerstin Hagenfeldt tycker att det abortförebyggande arbetet, trots alla goda föresatser, har misslyckats, eftersom antalet aborter inte har minskat.
– Vi har oändliga möjligheter idag med många mottagningar och preventivmetoder. Bakom varje abort finns ett oskyddat samlag då även klamydia eller hiv kan överföras. Vi måste bli bättre på att skydda oss.
Hon efterlyser också en vaginal preventivmetod för kvinnor som skyddar mot både sexuellt överförda infektioner och oönskad graviditet.
Kajsa Sundström påpekar att målet är att förebygga oönskat barnafödande, inte att till varje pris minska antalet aborter.
– Redan på 70-talet inriktades arbetet på att barn har rätt att vara välkomna. Jag tycker ungdomar idag tar allvarligt på barnafödande och föräldraskap. De vill vänta med barn tills de känner sig mogna att bli föräldrar, säger Kajsa Sundström.
Hon tycker att kvinnor som under ett långt sexuellt aktivt liv föder knappt två barn och gör 0,6 aborter (statistiskt sett) är ganska bra på att skydda sig.
– P-piller är ingen universalmetod som passar alla. Jag skulle också vilja se en satsning på bättre abortmetoder och framför allt sådana som kan användas tidigt. Det är vad kvinnor önskar – och det är ju först och främst deras rätt att välja som vi ska respektera.
Hanna ådin
|
|
|
|
