|
|
 |
| |
| – På vilket sätt spelar vår egen syn på sexualiteten in i vår professionella roll och hur påverkar våra privata värderingar våra klienters situation? |
| |
Den frågan ställde Niklas Eriksson till deltagarna i sin workshop om socialt arbete i praktiken.
– Ibland väljer vi kanske till och med att inte se klienternas sexualitet.
Niklas Eriksson är doktorand i socialt arbete vid Malmö högskola och inledde med att visa en figur över ”den sexuella hierarkin”, fritt översatt från en modell framtagen av Gayle S Rubin i mitten av 1980-talet (se bild). I den inre så kallade välsignade cirkeln finns kategorier och företeelser som i vårt samhälle betraktats som bra, normal sexualitet, det vill säga varit socialt godkända. I cirkelns yttre del finns sådant som varit/är mindre accepterat eller som klassats som dåligt och onormalt i vårt samhälle.
– Vad är egentligen normal sexualitet och vad bygger vi våra föreställningar på? Vad är det vi fördömer, vad är ”fult” och vad är ”normalt” och vad har förändrats under den tidsperiod som vi kan överskåda? undrade Niklas Eriksson.
Förslag från deltagarna var till exempel att onani har blivit mycket mer accepterat under de senare decennierna och även homosexualitet och sex utanför äktenskap anses okej av många idag.
Det blev tydligt för alla att vår syn på vad som är okej och normalt beror på vilken tid och kultur vi lever i. Generation, kön och kanske inte minst i vilket socialt sammanhang vi befinner oss har också stor betydelse för hur vi tolkar vad som är ”normal” sexualitet.
Misshandlad pojke
Niklas Eriksson delade ut ett diskussionsunderlag med ett antal korta fallbeskrivningar som deltagarna först fick prata om i smågrupper för att sedan diskutera allihop.
En fallbeskrivning som födde en lång diskussion handlade om Hassan, 17 år, skötsam gymnasiestuderande som bor hemma. Hans bror har kommit på honom i sällskap med hans pojkvän Anders, 55 år. Familjen gör livet odrägligt hemma och slår Hassan. De hotar honom till livet om han inte slutar träffa Anders.
Socialen anser att han bör bo hemma. Vid hembesök förnekar familjen misshandel och hot. Det alternativ man erbjuder Hassan är boende på ett härbärge för hemlösa och missbrukare.
– Det här är en komplicerad situation, menade en kvinnlig deltagare. För det första vet man inte om Anders är en pojkvän eller om Hassan säljer sex för att få ihop pengar till droger, eller om det rör sig om någon typ av sexuellt övergrepp. Sedan verkar inte socialen vilja se att det finns våld i familjen, han får ju ingen hjälp.
Niklas Eriksson reflekterade:
– Det är spännande vad man kan tolka in i den här situationen, det står varken något om droger eller pengar i texten. Utifrån vad och hur konstruerar vi bilden för att göra någon sorts insats?
Sedan följde en diskussion om att en 17- årig pojke inte ska placeras på ett härbärge för hemlösa. Flera menade att så går det inte till i verkligheten, att detta inte kan vara ett autentiskt fall. Ingen hade dock något konkret förslag på var Hassan skulle placeras.
Könsdiskriminerande kommuner
– Hela situationen blir heteronormativ eller homofientlig eftersom det inte finns något skyddat boende för pojkar. Varje kommun som har skyddat boende för flickor men inte för pojkar är könsdiskriminerande. Alla som jobbar med detta bidrar till en fortsatt diskriminering, sade en man och fick medhåll från många.
– Jag reagerar på ålderskillnaden. Vem är Anders 55 år som har en relation med en 17- åring, handlar det om någon typ av utnyttjande? I min yrkesbedömning skulle ålderskillnaden väga mer än den sexuella identiteten, säger en kvinna som arbetar som socialsekreterare. Hon resonerade även kring tanken om Hassan istället hette Lisa och var tillsammans med Anders, 55 år. Då hade hon definitivt reagerat ännu starkare med misstake om att flickan blir utnyttjad. Om däremot även Anders hade varit kvinna så hade relationen troligtvis tolkats som positiv, att Lisa hade en äldre kvinnlig mentor.
Professionellas personliga värderingar
– Varför ska vi som socialarbetare överhuvudtaget lägga oss i vilken typ av relation Hassan och Anders har? Frågan är ju inte om de har ett förhållande eller ej utan vårt fokus borde vara på om Hassan blir slagen hemma. I det här fallet blandar vi in våra privata föreställningar om kultur och sexualitet och blir förorenade som socialarbetare, menade en man bland deltagarna.
– Det är just sådana här föreställningar som vi har som är viktiga att fundera över i det sociala arbetet. Det kan vara så att den här relationen med Anders är det som får Hassan att gå upp på morgonen, det som får honom att må bra och hjälper honom att stå ut i sin familj. Den möjligheten finns. Vi måste bli medvetna om vad vi som tjänstemän har för värderingar och vad vi läser in i olika situationer, avslutade Niklas Eriksson denna fallbeskrivning.
Ingen är oskyldig
Niklas Eriksson framhöll att vi inte hamnar i en viss social konstruktion, utan vi är med och styr själva, ingen är oskyldig.
– Ingen av oss står på en fullständigt objektiv plätt, vi är alla i samspel och vi kan vara mer eller mindre insiktsfulla i samspelet med andra.
Ett fall som tydligt byggde på tanklöshet och brist på insikt handlade om Greta, 82, som ligger för döden på en onkologisk klinik. Vid hennes sida vakar Siri, 69. Personalen säger åt henne att gå hem och vila. Gretas barn kommer snart och bara närmaste familjen har möjlighet att få en övernattningsplats på kliniken.
– Det finns nog inte på kartan att det kan vara hennes partner. Därför skickar personalen hem henne, konstaterar en kvinna som inte tror att personalen reflekterat över Gretas och Siris relation.
– Vad är det som gör att vi inte tänker så, är hon för gammal för att ha en sexualitet, frågar Niklas Eriksson.
– För gammal för att vara homosexuell i alla fall, säger någon.
Gemensamt ansvar
– Vi applicerar på omgivningen att en äldre kvinna inte kan vara lesbisk. Precis som att en ung kille som Hassan inte kan ha ett kärleksförhållande med en äldre man. Vi gör det automatiskt, normativitet i praktiken. Det är det här normativa tänkandet som vi behöver hjälpa varandra att bryta upp en smula, för att komma åt vad som är den egentliga problemställningen och hur vi ska hantera den. Så att Gretas sista dagar blir lite bättre tillsammans med Siri. Att Siri inte blir hemkörd när den ”riktiga” familjen kommer. Det är en ohyggligt svår process. Men gemensamt har vi ett ansvar för att jobba med dessa frågor på våra arbetsplatser och på så vis få en professionell hållning ute på fältet. Hur och var skapar vi plattformar för att mötas och ha den här typen av diskussioner idag? Det är nog ingen slump att den här konferensen snabbt blev överbokad! avslutar Niklas Eriksson sin workshop och lämnar efter sig en deltagargrupp som fått en hel del att fundera över.
Camilla Nilsson
Fotograf: Hanna Ådin |
|
|
|
