|
|
Anna, 22 år, smittades med hiv vid en sexuell kontakt i sin hemstad i Sverige.
– Jag blev så arg på läkaren när jag fick beskedet. Att jag skulle ha hiv, det bara fanns inte. |
| |
Det var för åtta månader sedan som Anna gick för att testa sig för könssjukdomar.
– Jag hade just gjort slut med en kille och ville bara kolla att jag var frisk. Att jag inte hade fått klamydia. Sköterskan frågade om jag ville testa mig för hiv också och jag sa okej utan att tänka så mycket på det.
Anna hade inte klamydia. Däremot hade hon hiv. Det kom som en fullständig chock när läkaren gav henne beskedet.
– Det går inte att beskriva. Läkaren ville att jag skulle stanna och prata men jag ville bara gå därifrån. Sedan bröt jag ihop totalt.
Det visade sig att Anna smittats av en annan kille som hon känner väl och bara har haft sex med vid något tillfälle. Han visste inte om att han var hivpositiv utan gick och testade sig först när Anna kontaktade honom och berättade att hon var smittad.
– Han är en kille som brukar skydda sig och det kom som en chock för honom också.
Anna visste rätt mycket om hiv även innan, att det är ett virus som smittar bl a i samband med sex. Men risken för egen del var något hon såg förbi, det verkade så otroligt att hon skulle smittas med något värre än klamydia.
– Det kändes som att … vi är ju i Sverige, hiv finns inte här.
Genom sin läkare fick hon höra talas om hivkonferensen för unga vuxna och hon kände direkt att hon ville åka dit.
– Jag kände mig så fruktansvärt ensam. Jag behövde få andra ansikten, se att de som har hiv är vanliga människor som finns mitt ibland oss.
I oktober förra året åkte hon dit och konferensen kom att betyda mycket.
– Jag åkte dit för att få lite info och kanske träffa någon som jag kunde prata med. När jag åkte därifrån hade jag fått jättebra kontakt med flera stycken och vi har fortsatt att höras och ses efteråt.
– När man har hiv lever man med en lögn. På konferensen kan man vara öppen och berätta allt som man känner, dela erfarenheter. Jag som så nyligen fått reda på att jag har hiv fick träffa andra unga nysmittade, se att det finns fler än jag. Det hade inte varit samma sak att bara träffa äldre personer som haft hiv i många år.
De enda i Annas vardag som vet att hon har hiv är familjen och ett fåtal vänner. När hon berättar om sina föräldrars sorg och oro låter hon särskilt ledsen.
– Det är svårt att se föräldrar som mår dåligt därför att jag, deras barn, är sjukt. Det har tagit hårt på familjen.
Då har det varit enklare att berätta för de närmsta vännerna.
– Det var nervöst innan förstås, man vet ju aldrig hur de ska reagera. Men min kompis sa bara: ”Jag kommer att behandla dig precis som alla andra vänner. Tyvärr så får du ingen särbehandling.” Hon gjorde precis som man ska göra. Hon var mest intresserad av hur jag mådde.
Anna mår bra fysiskt. Hon känner inget särskilt i kroppen och behöver inte ta några mediciner. Men just det faktum att viruset inte märks gör det på ett sätt svårare att handskas med tycker hon.
– Jag tittar mig i spegeln och ser precis likadan ut som förut. Hiv är en sjukdom man inte kan ta på och därför är det svårt att dela den med folk.
Åtta månader har gått sedan den där hemska, overkliga dagen när Anna rusade ut från läkarens rum. Idag mår hon relativt bra även psykiskt.
– Det är klart att jag tänker på att jag har hiv varje dag, det är en del av mitt liv. Men man kommer till en punkt när man inte orkar vara ledsen längre. En punkt när man antingen tar tag i sitt liv eller går ner sig.
Just nu är det yrkeslivet som Anna fokuserar på. Hon har bestämt sig för att gå en utbildning som hon länge drömt om men tvekade inför tidigare.
– Förut kunde jag oroa mig för om den skulle ge något jobb, om jag skulle få en tryggad ekonomi. Nu gör jag det jag verkligen vill göra.
Jag lever här och nu och några månader framåt, sedan vet jag inte vad som händer.
Även när det gäller kärlek och familj tar hon en dag i sänder och känner tillförsikt inför att det kommer att ordna sig.
– Jag räknar inte med att träffa någon de närmaste två åren. Men när jag blir lite äldre tror jag säkert att jag träffar någon som är mogen nog att klara av att jag har hiv och som vill leva med mig ändå.
Hanna Ådin |
|
|
|
