|
|
| För unga med hiv (16–24 år) finns hivkonferensen, med lika delar faktaförmedling och nära möten. Den startades av kuratorn Christina Ralsgård som sedan tidigare driver hivskolan. |
| |
Kuratorer började ringa Christina Ralsgård och kunde t ex fråga om de kunde skicka en 17-årig kille med hiv, nykommen till Sverige, till hivskolan. Men svaret blev nej tyvärr, 16 år är gränsen för hivskolan.
– Samtidigt hade många av barnen i hivskolan blivit äldre och behövde någonting annat. Och alla ungdomar har inte gått hivskolan. De har inte varit motiverade och deras läkare kanske inte har varit intresserade. Så plötsligt går de på gymnasiet och kan ingenting om hur de ska leva enligt smittskyddslagen. Och där tycker jag att vi har ett ansvar, för smittskyddslagen ställer stora krav på de här individerna.
Vid individuella samtal är det lätt att det blir en envägskommunikation menar Christina Ralsgård, läkaren eller kuratorn vet inte vad som har fastnat.
– En stor fördel med att jobba med grupper är att man kan få igång ett samtal, man kan problematisera kring en sådan grej som smittskyddslagen.
Folkhälsoinstitutet beviljade medel och hösten 2003 hölls den första konferensen för unga vuxna. Konferensen startar på samma sätt som hivskolan, med att ledarna tryggar gruppen med ramar och pratar om sekretess. I övrigt är upplägget mer vuxet, med flera inbjudna föreläsare.
– När vi har hivskolan är vi ledare ”mamma” och ”pappa”. Hjälper dem med mediciner och säger att de ska lägga sig. På konferensen är jag mer som en konferensvärdinna som lyssnar av gruppen och lägger om programmet vi behov.
Föreläsningarna handlar om kvinnans och mannens kön, smittskydd, hivhistorik, hivkunskap och mediciner. Representanter för RFHP (Riksförbundet för hivpositiva) och KCS (Kvinnocirkeln Sverige, för hivpositiva kvinnor) informerar om sin verksamhet. På den senaste konferensen i höstas medverkade en sexolog som diskuterade kring säkrare sex och en barnmorska som berättade hur det går till om man som hivpositiv bestämmer sig för att skaffa barn. Ungdomarna får också samtala i smågrupper ledda av inbjudna vuxna som burit på hivviruset länge. Då är Christina Ralsgård inte med, alla i rummet är hivpositiva, och deltagarna kan berätta om sina liv i den utsträckning de vill. Om ensamhet och utanförskap, om längtan efter närhet, kärlek och sex.
– På den senaste konferensen hade tre av deltagarna träffat en partner efter hivbeskedet och sagt som det var till partnern. ”Ni är verkligen ställföreträdande hopp för oss!”, utbrast de andra.
En vanlig fundering är vem man ska våga berätta för. Kan den kompisen hålla tyst? Hur kommer hon eller han att reagera? Mycket energi går åt till allt hemlighållande, alla smålögner när man ska till doktorn eller måste ta sina mediciner. ”Officiellt är jag på 50-årsfest” berättade en konferensdeltagare senast. En del vittnar om kunskapsbrist och rädsla hos anhöriga, som byter handdukar och tar bort tandborstar när den hivpositiva kommer på besök.
Många tar ansvar för sina föräldrars ledsenhet och sorg.
– Föräldrar vars vuxna barn har hiv får inget särskilt stöd, så vi uppmanar dem att ta med sin ledsna mamma till kuratorn.
Förra året deltog 17 unga vuxna i konferensen, åtta killar och nio tjejer. Den yngsta var 17 och den äldsta 24 år.
– När vi åkte dit var det som att sitta i en tunnelbanevagn eller en buss var som helst i Sverige. Precis lika många svenskar som invandrare.
Sex av deltagarna var födda med hiv, sju var nysmittade och hade fått sin diagnos det senaste året. Två killar var homosexuella och en tjej hade smittats genom IV-missbruk. Åtta av ungdomarna fick hiv genom heterosexuella kontakter i utlandet eller i Sverige.
– De här ungdomarna kommer inte från någon riskmiljö. Det är helt vanliga tjejer och killar som går i skolan och är på väg in i yrkeslivet. Det är som de säger: ”Det syns inte utanpå. Jag trodde nog att det skulle göra det. Hon såg jättefräsch ut” eller ”Det skulle man aldrig tro att han hade…”
Konferensen avslutas med en trerättersmiddag med vita dukar och levande ljus och så dans till musik från världens alla hörn. För många har det varit ett stort steg att bryta sin stigmatisering. Ibland måste kuratorerna ute i landet knuffa på ungdomarna på tåget till Stockholm, rent bokstavligt, för lusten att ge efter för rädslan och vända om hem är så stark. Det krävs ett stort mod för att åka iväg själv och möta andra unga med hiv. Men utvärderingarna visar att de som vågat delta i konferensen åker stärkta därifrån.
– Som en av tjejerna sa: ”Jag ska fortsätta med min plan för livet. Att jag fått hiv ska inte få hindra mig.”
Hanna Ådin |
|
|
|
