|
|
| Hur är hivsituationen i Sverige idag när det gäller spridning, behandling, risker och resistens? Anders Blaxhult, infektionsläkare och biträdande statsepidemiolog vid Smittskyddsinstitutet, med sektionsansvar för hiv och andra sexuellt överförda infektioner, besvarar frågorna. |
| |
Vad kan man säga om hiv i Sverige idag?
– Det är en ganska stationär situation. Vi har cirka 400 nya fall per år. Siffrorna låg lite högre i början på 1990-talet, minskade i slutet av 90-talet och har sedan stigit igen. Dessa pendlingar är i hög grad kopplade till hur många asylsökande som kommit till Sverige från länder med hög förekomst av hiv. När det gäller inhemsk smitta ser vi en ökning bland män som har sex med män, där kan vi inte känna oss lugna.
– Under 2005 inrapporterades 392 hivfall i Sverige, det är fler än 2003 (364) men färre än 2004 (431). Av de smittade är 228 män och 164 kvinnor. Bland män som har sex med män smittades 96 personer, det är 14 fler än 2004. 169 av hivanmälningarna gjordes i Stockholm.
Hur kommer det sig att spridningen har stabiliserats på en så förhållandevis låg nivå i Sverige jämfört med i många andra länder?
– Hiv har egentligen svårt för att smitta vid sexuella kontakter, statistiskt sett måste man ha oskyddat sex med en hivpositiv 200–300 gånger för att bli smittad. Men smittrisken blir betydligt högre om man har andra könssjukdomar samtidigt, med sårbildningar och kroniska flytningar. I många länder har man inte tillgång till antibiotika för att behandla gonorré och syfilis. Det är en av förklaringarna till att hiv är så pass mycket mer spritt i fattiga länder.
– Förutsättningarna för spridningen av hiv är också olika i olika kulturer. De flesta verkar bli smittade med hiv av någon som nyligen själv har blivit smittad. Virusmängden är väldigt hög i början, innan immunförsvaret kan hålla viruset i schack under ett antal år. I Sverige är det vanliga att man har en partner i taget och kanske byter efter ett halvår eller mer. Om man istället behåller sina gamla partner och plockar in nya, vilket är vanligt i en del afrikanska samhällen, så hinner man smitta flera stycken under den tremånadersperiod då man är som mest smittsam. Detta förklarar också varför spridningen varit så stor bland homosexuella män, främst i USA men även på andra håll. Under en tremånadersperiod hinner man avverka flera partner, i vissa fall har man kanske flera per kväll.
– En annan viktig faktor i Sverige och västvärlden är att den behandling vi har nu är så pass effektiv att smittrisken från de kända patienterna är väldigt liten. Även om vi har många fler hivsmittade personer i Sverige i dag än för tio år sedan är mängden hivvirus mindre totalt. Många fler delar på en mindre mängd virus. Det gör att risken vid enskilda kontakter blir mindre.
– Det har också varit betydelsefullt att det funnits ett bra omhändertagande vid speciella mottagningar och mycket psykosocialt stöd. Man har tecknat ett outtalat kontrakt med patienten: Vi ger dig bra vård. Som motprestation förväntas du vara en ansvarsfull person som lever med smittan på ett sätt så att du inte skadar andra.
Men om risken att bli smittad är så liten behöver man kanske inte vara så försiktig?
– Det svåra är det enskilda fallet. Man kan aldrig garantera att inte just du har mer virus just idag eller att smitta inte ändå kan ske. När det gäller statistik kan man se att medicinerna har effekt, men när man ska ge råd till Kalle och Lisa så måste man ändå bete sig som att man är mycket smittsam och vara försiktig. Det är skillnad på ett folkhälsoperspektiv och det individuella perspektivet. Man måste ändå vidta alla försiktighetsåtgärder som finns utifrån individens synvinkel eftersom varje smittotillfälle är en så pass allvarlig händelse.
– Det händer förstås ibland att människor blir smittade första gången de har sex med en hivpositiv person. Det är som lotto, någon vinner. Här är det samma sak fast tvärtom, några har otur. Om man tittar på situationen globalt så är det 16 000 människor i världen som smittas varje dag. Eftersom det sker många miljoner samlag i världen varje dag så räcker det till för att tiotusentals ska bli smittade. Även om inte risken för enskilda är jättestor så blir det ändå en världsepidemi som skördar massor av människoliv.
– Vi är också väldigt mycket en del av den globala epidemin och även om hiv inte visar någon påtaglig ökning i Sverige så är ju hiv på frammarsch i andra länder. Det räcker med att gå till vår närmaste huvudstad Tallinn där en procent av befolkningen bär på hiv. Jag är inte säker på att människor som besöker staden vet att hiv är tio gånger vanligare där än vad det är i Sverige. Och svenska män som reser till Thailand och har ett riskbeteende där räknar ofta inte med att bli smittade. Men ett ökat resande och fler kontakter innebär att vi i Sverige blir mer exponerade för risken.
Ja, bara för att hiv har legat på en stabil nivå i Sverige länge nu så betyder väl inte det att det alltid kommer att vara så? Förändrade sexvanor – p g a internet och ett ökat resande – måste väl kunna öka spridningen?
– Den kan komma att lägga sig på en högre nivå än vi har idag, men den kommer knappast att explodera från ett år till ett annat. Så som de flesta svenskar lever idag är det inte sannolikt att epidemin skulle vidmakthållas. Det räcker inte att man ökar medelantalet sexpartner under ett liv med en eller ett par stycken. Sex är ett trubbigt sätt att starta en epidemi på, till skillnad från blodsmitta vid sprutdelning, och det krävs radikalt nya sexuella beteenden om det ska uppstå en riktigt snabb spridning på det sättet.
Att trohetsidealet försvinner och heterobefolkningen börjar ha många fler partner?
– Ja, och så kan det förstås bli. Redan nu ser vi ju en ökning av gonorré och syfilis i Sverige som tyder på att fler människor inte tillämpar säkrare sex. Som tur är har dessa människor inte fått hiv men de har definitivt utsatt sig för risken. Folk har nog också ett mer experimenterande sexliv idag. En del tidigare tabun har försvunnit. Det märker vi om inte annat på att gonorré blivit vanligare i svalget och att vi har många fall där herpestyperna för mun respektive könsorgan har bytt plats.
När man hör dig berätta om läget i Sverige kan man få en känsla av att hiv inte är något större problem här?
– Vi har ”vant oss” vid 400 nya hivfall fall per år och det väcker mycket mindre medial uppmärksamhet än i början, när det bara fanns två fall totalt. Det är skönt att hivsiffrorna inte går uppåt – men helst skulle vi förstås vilja se en minskning. Även om hivspridningen ligger på en ”stabil” nivå är det 400 människor, vars liv radikalt förändras varje år. Även om man numera kan arbeta och t o m föda barn när man har hiv så är det ändå en skugga som man bär det sig hela livet och aldrig blir av med.
– Man ska också komma ihåg att antalet människor som lever med hiv i Sverige ökar med omkring på 10 procent per år och det är ingen liten ökning.
Hur är situationen för hivpositiva i Sverige idag, ur ett läkarperspektiv?
– Det som är unikt med hiv är ju det här stigmat, att många känner självförakt och är rädda för att andra ska dra sig undan. Hiv väcker ju tyvärr ofta väldigt speciella reaktioner. Om man berättar på jobbet att man har leukemi kommer det strax att stå en blomma på skrivbordet. Berättar man att man har hiv har alla märkt sina muggar med namn nästa dag istället.
– Rent medicinskt finns det många värre diagnoser att få, t ex cancer och hjärt-kärlsjukdomar. De har sämre prognoser och jobbigare behandlingar. Men hiv är trots allt en kronisk sjukdom. När immunförsvaret väl har börjat svikta så måste man ju ta mediciner varje dag resten av livet.
– När de effektiva bromsmedicinerna kom 1996 var det många kapslar som skulle tas, med eller utan mat. Det blev nästan ett heltidsjobb att sköta sin medicinering. De som börjar med behandling nu tar inte mer än 2–3 tabletter om dagen och de nyaste läkemedlen ger mindre biverkningar.
– Det kommer hela tiden nya, effektivare mediciner som är snällare mot kroppen. Många av de väldigt stora biverkningar som vi såg för tio år sedan kommer vi att se mindre och mindre av. Sedan kan det förstås tillkomma andra saker på längre sikt, t ex benskörhet, höjda blodfetter och ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar. Vi vet inte idag vad som händer om man använder dagens hivmediciner i 30–40 år. Men de läkemedel som vi använder idag kommer knappast att vara de vi använder om 20 år.
Hur stor är risken att man som hivpositiv blir resistent mot alla mediciner och därmed utvecklar aids?
– Det är väldigt få av dem som börjat med behandling efter 1996 som har blivit resistenta. Visst finns det de som inte har klarat av att ta medicinerna på rätt sätt men de stora problemen med resistens finns hos dem vi satte på behandling 1987 när det bara fanns ett läkemedel man kunde använda. Då blev de resistenta mot det och sen kom ett nytt läkemedel som de också blev resistenta mot osv. Så de har ständigt klarat sig ett år i taget på ett nytt läkemedel men gradvis skapat resistens mot varje nytt läkemedel de har fått. I den gruppen finns det personer idag som avlider därför att de har kommit till vägs ände.
– Nu har vi ju lärt oss att man inte ska ge bara ett läkemedel. I praktiken behöver man ofta tre läkemedel för att helt stoppa virusreplikationen. Därför försöker man vänta tills man har minst två nya läkemedel som man kan ge samtidigt innan man byter. I framtiden kan det mycket väl finnas läkemedel som är så effektiva att man bara behöver ta ett i sänder
Hanna Ådin |
|
|
|
