|
|
| ”En kvinna på mitt jobb har hiv. Kan jag smittas om vi dricker ur samma glas?” Tjugo år har gått sedan Aidsjouren öppnade, men frågorna från allmänheten är desamma idag. |
| |
Det första aidsfallet i Sverige upptäcktes 1982. Frågetecknen och oron kring denna okända men hotfulla sjukdom spred sig näst intill panikartat. Hur smittar det? Hur fort dör man? Hur skyddar jag mig mot smitta? Inga säkra svar fanns eftersom kunskapen om och erfarenheten av hiv var liten även i läkarkåren.
Som ett svar på allmänhetens behov av information öppnade Venhälsan i samband med det första aidsfallet i Sverige en telefonjour för frågor kring hiv och aids. Telefonjouren togs sedan över av Stiftelsen Noaks Ark-Röda Korset och 16 mars 1987 startades Aidsjouren i dess nuvarande form med 020-nummer.
– De första åren var jouren öppen vardagar klockan 9–21 och fyra timmar per dag under helgerna. Vi hade kapacitet att bemanna 20 telefonlinjer med volontärer och 1987 tog jouren emot 13 000 samtal, berättar Åsa Norelius som har arbetat på Aidsjouren sedan 1992.
Idag är hon av en av två anställda som delar på 1,5 tjänst.
– Under 2005 hade vi möjlighet att besvara 2 805 samtal, vilket tyvärr endast är en liten del av de totalt 22 946 påringningar som gjordes under året. Behovet är större än vad vi har kapacitet för idag.
Aidsjouren fyller samma funktion idag som den gjorde i starten och de som ringer undrar samma saker som för tjugo år sedan. De vanligaste frågorna handlar om det egna sexuella beteendet och risker man har tagit som medför oro för smitta. Många ringer också för att fråga om symtom, t ex att de har ont i halsen och undrar om det kan vara hiv. Nästan en fjärdedel av alla samtal gäller s k social smitta, dvs man undrar om man kan torka sig på samma handduk som en hivpositiv eller om den femårige sonen riskerar att smittas i simskolan.
– Det är skrämmande att frågorna inte har ändrats särskilt mycket. Naturligtvis kommer det nya generationer. Men vi märker att kunskapsnivån om hiv och aids har sjunkit generellt i alla åldrar de senaste åren. Sjukdomen uppmärksammas inte i media lika mycket idag som tidigare och skolorna efterfrågar inte heller information i samma utsträckning som förr, säger Åsa Norelius.
Åsa Norelius tror att bromsmedicinerna är en bidragande orsak till att kunskapen kring hiv har minskat.
– Tack vare medicinerna ser de som lever med hiv idag inte sjuka ut. De flesta hivpositiva drar sig för att berätta öppet om sin sjukdom. Innan bromsmedicinerna kom hade man inte lika mycket att förlora på att berätta. Idag kommer man förhoppningsvis att leva länge med hiv som en kronisk sjukdom och då ser man på sin sjukdom ur ett annat perspektiv och är därmed försiktigare med att berätta.
– Anonymiteten kring sjukdomen bidrar också till en allmän missuppfattning om bromsmedicinernas effekt. De är inte ett dagen-efter-piller som många tycks tro. Sjukdomen är fortfarande lika allvarlig trots att den går att bromsa.
Antalet människor som ringer Aidsjouren upprepade gånger ökade med nio procent förra året.
– Många som ringer bär på en enorm ångest och närmast fobisk rädsla för att smittas av hiv. De går och testar sig, men kan inte riktigt tro på provsvaren. De kan inte släppa sin oro, utan hör av sig med jämna mellanrum när ångesten är som störst. Dessa personer är oftast väldigt ensamma. De är också de som är svårast att hjälpa.
Aidsjourens rådgivare fungerar också som samtalspartner för personer som har utsatt sig för en smitta och väntar på att kunna testa sig eller för dem som väntar på sitt testsvar.
– Dessa samtal tenderar att bli långa och innebär ofta en tät kontakt då personen ringer ofta. Sådana stödsamtal försöker vi styra så att den som ringer får prata med samma person varje gång.
På en avslutande fråga om hur det går att minska stigmatiseringen av hivpositiva i samhället har Åsa Norelius ingen enkel lösning.
– Förutom att sex- och samlevnadsundervisningen i skolorna behöver bli bättre och hiv måste lyftas upp på agendan i många fler sammanhang så tror jag att det krävs att fler hivpositiva vågar vara öppna med sin hivstatus. Men rädslan för och förväntningarna på utfrysning och andra negativa reaktioner är så stor hos de flesta att de inte vågar ta risken. Resultatet blir då tyvärr att hivpositiva inte syns i samhället.
Camilla Nilsson
|
|
|
|
