|
|
Alex Grönqvist är 23 år, utbildar sig till läkare och är aktiv i RFSL Ungdom. Han är också transperson och på väg att byta kön.
- Detta är ett beslut som påverkar precis allt i livet. Men jag går på magkänslan och det har känts bra hela vägen.
|
| |
När Alex växte upp på landsbygden på Åland lekte han med pojkarna i grannhusen och klädde sig helst i killkläder.
-Jag har alltid varit någon sorts pojkflicka och fick utrymme att vara det under min uppväxt. Jag kunde vara mig själv och utvecklas fritt, det var inget problem för mina föräldrar. Det hände att omgivningen tog mig för kille och då rättade jag dem, åtminstone i början av puberteten.
Annars funderade inte Alex över detta med kön. Han konstaterar att hans livsberättelse inte stämmer överens med den ”klassiska” för transsexuella, att man känner vid tre års ålder att något är fel och konstigt med kroppen.
-Jag har inga sådana minnen och jag har inte lust att ”återskapa” några i efterhand, utifrån hur jag tänker idag. Jag tycker att jag fick vara den jag var när jag var liten.
Som 15-åring kom Alex ut som flata och omgivningen tog det bra, kanske mycket för att han själv var trygg med sin läggning och alltid har varit öppen och svarat på frågor.
Efter studenten flyttade han till Linköping, började på civilingenjörsprogrammet och gick med i RFSL.
-Jag kom i kontakt med en massa olika slags människor som jag aldrig stött på förut. Just i Linköpings RFSL-avdelning fanns ganska många transpersoner och någonstans där började jag känna igen mig själv i deras livshistorier.
Ovissheten det värsta
Alex började ställa frågor om sig själv, sin kropp och identitet. Han har svårt att peka ut en enskild händelse som skulle ha triggat igång tankarna, men när de väl kom var det svårt att få bort dem.
- För mig handlar det mycket om kroppen, att den inte stämmer överens med den bild som jag har av mig själv. Jag kan till exempel bli förvånad när jag ser mig själv med bar överkropp i spegeln och märker att jag har bröst.*I mitt inre finns de inte, och ibland lyckas jag tydligen glömma bort att jag fortfarande har dem.
Alex började söka information – och identifikation - på internet, läsa om människor som tänkte och kände på ett liknande sätt. Ganska snart började han också prata med folk i sin närmaste omgivning för att kunna hitta rätt i tankarna.
-Jag fick stöd och det är helt ovärderligt under den där första tiden när man är helt förvirrad och inte alls vet vart man är på väg i livet.
För Alex sammanföll den gryende insikten att han nog skulle vara man med flera andra omvälvande händelser: Han hoppade av civilingenjörsutbildningen och ett längre förhållande tog slut.
-Det var mycket som hände, på gott och ont. Det var ett halvår, kanske ett år, som var väldigt stökigt. Det värsta var ovissheten, att jag inte riktigt visste vem jag var och vart jag var på väg.
Alex beskriver det darriga steget från att ha identifierat sig som kvinna, ut i någon slags icke-definition.
-Man står där på ett ben rätt länge och vet inte var man ska sätta ned foten. Det är jobbigt men oundvikligt när det är så pass stora frågor det handlar om.
Förhållandevis snabbt, men gradvis, växte en visshet fram hos Alex:
- Det var ju inte så att jag en dag tänkte att ”nu jävlar ska jag byta kön!” Det blev flera små steg: Jag kände att jo, jag vill nog ändra kroppens utseende på något sätt - och då är det ju bra att söka en utredning och få bolla tankarna med någon som är professionell och van vid sådana här frågor.
Hormonbehandlingen ett lyft
Efter en kortare period tillbaka på Åland hade Alex nu flyttat till Stockholm och bestämt sig för att börja på läkarutbildningen. Därmed visste han att han skulle vara kvar på samma plats i flera år och kunde i lugn och ro skaffa en remiss hos en psykiater och påbörja den långa könsutredningen. En del transpersoner tycker att utredningen är väldigt påfrestande, men för Alex var det skönt att få en tydlig tidsplan för det närmaste året, att veta att han var på väg. Parallellt med utredningen kom han i kontakt med andra transpersoner och han stärktes i sin förvissning att han var på rätt spår.
I våras påbörjade han hormonbehandlingen, efter ett och ett halvt års utredning. Äntligen, kände Alex.
- Där har man gått och väntat på att få sätta igång och någon annan ska fatta beslutet. Det är ganska frustrerande så det kändes jättekul att få börja.
Lite nervös var han för om hans personlighet skulle förändras, hur allt skulle bli, det var trots allt ett stort steg. Men allt har gått bra, Alex personlighet är densamma men rösten har blivit manligare och kroppen förändras gradvis, t ex utvecklas musklerna.
-Jag passerar lättare som kille nu, även om jag ofta gjorde det även innan jag började med hormoner. Det ger en annan trygghet och självkänsla. Jag har också fått lite mer energi, känt mig starkare.
Även sexlusten påverkades av testosteronbehandlingen.
- Den steg i taket de första veckorna, det var en dramatisk skillnad (skratt). Sedan stabiliserade det sig, men kanske ligger lusten på en lite högre nivå än innan.
Viktigast att trivas med kroppen
Alex ger intryck av att vara en lugn, trygg och optimistisk person, och han säger själv att han har många nära vänner som stöttar honom och även en familj som gör det till stor del. Jag undrar om han i mötet med utredaren kände någon press att vara på ett speciellt sätt, t ex verka mer nedstämd och problemtyngd än han egentligen var?
-Visst är det paradoxalt detta att å ena sidan får man inte må för dåligt om man ska få behandling, å andra sidan får man inte må för bra heller, för då är det ju inget problem. Så man ska balansera på den där linjen och det är lite problematiskt.
-Det finns en klassisk berättelse för hur man ska ha upplevt sin barndom och hur man ska må i sin kropp – det är en tydlig bild som den medicinska vetenskapen har varit med och tagit fram. Men jag bestämde mig ganska tidigt för att vara ärlig, framför allt för att jag inte skulle stå ut med mig själv om jag skulle ljuga ihop något eller förvränga sanningen.
Alex tycker att det har fungerat bra, även om hans utredare till en början hade lite svårt att acceptera att han inte passar in i mallen.
Det viktigaste för Alex har hela tiden varit att han ska kunna trivas med sin egen kropp och må bra, att hans utseende ska stämma överens med hans självbild och upplevelse av sig själv. Men visst vill han också att andra ska uppfatta honom på rätt sätt. Reaktionerna från omgivningen har varit positiva, många är nyfikna och ibland lite väl mycket. I den närmaste bekantskapskretsen tog man beskedet med ro, ”jaså, jaa, det kunde man kanske tänka sig” har varit en vanlig reaktion. Alex föräldrar, som inte hade några problem med att acceptera att hon var lesbisk, har haft lite svårare att smälta att deras barn vill byta kön.
-Det är framför allt namnbytet och att ändra pronomen som har varit lite problematiskt, inte könsbytet i sig. De tycker att det är min kropp och mitt liv och att det viktiga är att jag mår bra. Men att jag byter ut det namn de har gett mig, jag kan förstå att det är jobbigt.
Alex har tre småsyskon och för dem har det varit mycket lättare.
-Min yngsta brorsa ändrade mitt namn först och har banat väg för de andra. Jag brukar tipsa andra transpersoner om att få sina syskon med sig, då blir det lättare med föräldrarna sedan.
Bemöts annorlunda som kille
Sin nuvarande flickvän träffade Alex för två och ett halvt år sedan. Då hade han redan ett ”transtänk”, men han hade inte påbörjat utredningen. Flickvännen definierar inte sin sexualitet överhuvudtaget, tänker inte på sig själv i termer av hetero, homo eller bi. Inte heller Alex har idag något behov av att definiera sin sexuella läggning.
-För min del spelar det inte så stor roll vad jag kallar mig. Sexuell är jag väl. Ibland brukar jag definiera mig som heterosexuell i HBT-sammanhang bara på skoj, för att visa att det finns heteromänniskor där också.
- När folk jag träffar ytligt får höra att jag har flickvän antar de väl att jag heterosexuell och det får de väl göra. Jag blir ganska ofta tagen för bög också när jag rör mig i olika sammanhang.
Alex märker tydliga skillnader i hur folk bemöter honom nu som kille, jämfört med när de uppfattade honom som tjej.
-Folk lyssnar mer på vad jag säger nu, man ges plats på ett annat sätt och folk förväntar sig att jag ska ta initiativ i en grupp. I skolan har jag ofta hamnat i någon slags ledarposition utan att jag har haft anspråk på det. Och det är lite läskigt för jag har alltid varit feminist och är det fortfarande. Det är en lite knepig sits – hur ska man ge ifrån sig den där platsen igen, ge tillbaka den till tjejerna som gett mig den?
Samtidigt tycker han att det finns begränsningar i att leva som kille, det är snävare gränser t ex för vad man kan sätta på sig innan folk höjer på ögonbrynen. Man blir lätt sedd som en fjollig kille.
Sterilisering fortfarande ett krav
Om ett halvår eller mer är det dags för Alex att ta de slutgiltiga stegen i könsbytesprocessen, med prövning inför rättsliga rådet och kirurgiska ingrepp. Han säger att han inte tänker så mycket på det, mer än att det ska bli skönt att bli klar och ha operationerna bakom sig.
För att få byta kön idag måste man låta sig steriliseras. Lagen från 1972 är under översyn, men än så länge gäller att man måste välja mellan att få hjälp med att fysiskt bli den person man redan känner att man är, eller att kunna få biologiska barn i framtiden.
Alex konstaterar att man i det närmaste blir infertil av hormonbehandlingen, och det vore farligt att behålla äggstockarna när man ska gå på testosteron resten av sitt liv, det ökar risken för cancer. Men det finns naturligtvis möjligheter att ta ut könsceller och frysa ned dem - men detta är alltså inte tillåtet idag.
-Transpersoner är den sista patientgruppen i Sverige som blir tvångssteriliserade. Det är helt absurt. Men när lagen kom 1972 var Sverige ett av de första länderna i världen att tillåta könsbyte och jag kan tänka mig att man ville lägga så många hinder i vägen som möjligt för att minska ångertalen, säger Alex.
Han vill gärna ha barn i framtiden och hoppas att lagen ändras snart så att han har möjlighet att få biologiska barn.
Som transkille/FtM måste man alltså operera bort de inre könsorganen (äggstockar och livmoder) men man väljer själv om man vill ändra de yttre könsorganen eller om man t ex vill avvakta tills forskningen gått framåt och resultaten blivit bättre. Idag är FtM-kirurgin mindre utvecklad än MtF-kirurgin, som Alex säger, ”det är svårare att lägga till än att ta bort”. Han har själv inte fattat något beslut ännu kring hur han ska göra med de yttre könsorganen.
-Jag trivs väldigt bra med det jag har och jag fungerar sexuellt idag. Och jag är lite orolig för att något ska bli fel, att känsligheten minskar eller att det blir komplikationer. Det är i högsta grad en hälsofråga. Det är inte heller så viktigt för mig. Min manlighet sitter inte i könsorganet. Det finns många sätt att vara kille på.
Vill kunna leka med uttryck
En del transpersoner som genomgår ett könsbyte går helt upp i sitt nya kön och kastar aldrig en blick över axeln. Andra behåller sin transidentitet och ser den som en viktig del av sig själva, även efter att de fått nytt pass och en ny kropp. Alex vill inte sia om hur han kommer att uppleva det om tio år, men just nu är ”transgrejen” viktig och han tror att den kommer att fortsätta att vara det ett bra tag framöver.
-Jag trivs med öppenheten i HBT-sammanhang, att man kan vara sig själv och inte behöver definiera sig så hårt. Jag vet också att de som är kvar idag, kommer på träffar och finns på mejlinglistor, är en enorm resurs för oss som fortfarande är i processen. Det vill jag kunna ge vidare till dem som kommer efter mig, det känns jätteviktigt.
Sedan han började leva som kille och omforma sitt yttre, så att det stämmer bättre överens med hans inre, har han också kunnat närma sig en femininitet på ett nytt sätt.
-Nu när jag är tryggare som kille så kan jag gå tillbaka och hitta andra sidor hos mig själv. Det behöver inte innebära mer än att jag tar på mig ögonskugga och något plagg som killar inte brukar bära, en lek med olika uttryck.
Ett jättestort beslut
Han tycker att det är svårt att svara på om han hade velat födas som biologisk kille.
-Det blir så hypotetiskt, jag vet ju inte hur mitt liv hade sett ut då. Kanske hade jag fått en annan uppväxt som inte hade gjort mig till den jag är idag. Jag är väldigt glad över de år jag har levt som tjej, de har gett mig mycket. Jag hade kanske inte varit feminist om jag hade fötts som kille. Och jag hade inte fått träffa alla de människor jag fått träffa nu, helt fantastiska personer.
Det har funnits rädsla för att han kanske kommer att ångra sig. Men i och med att han har kommit igång med hormonerna och det känns bra, så tror han att risken är minimal.
- Utredningen syftar ju till att ingen ska behöva ångra sig. Man tvingas ifrågasätta sitt beslut massor av gånger vilket är bra eftersom det är ett jättestort beslut som påverkar precis allt i livet, säger Alex, som dock tycker att utredningstiden borde vara kortare för de patienter som är trygga i sig själva och säkra på sitt beslut.
Hade det varit möjligt för dig att inte byta kön?
-Inte där jag är idag. Om jag hade levt i en annan tid och en annan kultur kanske det inte hade varit nödvändigt. Men med de erfarenheter och känslor jag har idag är det inte möjligt för mig att inte gå vidare.
-Dels för att jag vill att folk ska se mig som den jag är, mer än de har gjort tidigare. Men mest för mig själv, för att jag ska trivas med mig själv och må bra.
Hanna Ådin, Lafa
* Ett par veckor efter intervjun fick Alex genomgå en bröstoperation tack vare ett återbud. Han mår bra och slipper numera få en negativ överraskning när han tittar sig i spegeln.
Utlyfta citat:
”Jag bestämde mig ganska tidigt för att vara ärlig, framför allt för att jag inte skulle stå ut med mig själv annars.”
”Transpersoner är den sista patientgruppen i Sverige som blir tvångssteriliserade. Det är helt absurt.”
”Jag är väldigt glad över de år jag har levt som tjej. Jag hade kanske inte varit feminist om jag fötts som kille.”
FAKTARUTA
Alex Grönqvist om…
…vad det beror på att vissa människor måste byta kön?
”Precis som när det gäller alla andra mänskliga egenskaper så är det väl ett samspel mellan biologi och miljö och kanske någon annan faktor. Det är en så komplex företeelse att det inte går att peka ut en enskild faktor som är av avgörande betydelse.
Det pågår ju jättemycket studier kring detta med orsaken, men jag tycker att man borde forska mer om hur människor faktiskt mår och hur man kan ge dem den vård de behöver.”
…hur man kan förbättra situationen för unga transpersoner?
”Ett första akut steg är att lagstifta mot diskriminering av transpersoner i skolan, att det ska vara olagligt. Det kom ju en anti-diskrimineringslagstiftning för grundskolan tidigare i år där man har tagit med diskriminering på grund av sexuell läggning, religion och funktionshinder, men där man medvetet har utelämnat transpersoner eftersom det pågår en generell översyn av all lagstiftning för att ge skydd åt transpersoner. Sedan behövs det mer kunskap om transfrågor. Man måste jobba målmedvetet för att alla människor ska kunna vara sig själva i skolan.”
…hur vården kan bli bättre för transpersoner?
”Alla transpersoner måste få möjlighet att få vård, även de som inte vill gå hela vägen i ett könsbyte utan bara vill ha viss behandling. När man inte tycker om sin kropp gör man destruktiva saker som kan få grava konsekvenser. Man måste börja bedriva ett hälsoarbete på bred front för transpersoner – inte bara ”korrigera” kroppen och sedan släppa taget - och jobba mer med att t ex förebygga självmord och med hivprevention.
Efter ett könsbyte har man en kropp som inte riktigt är som andras människors. Det borde därför finnas allmänläkare med transkompetens eller en speciell instans dit transpersoner kan söka sig för hälsovård efter könsbytet. Många vågar inte gå till en vanlig vårdcentral av rädsla för vilka reaktioner de ska möta.”
…hur samhället i stort ska bli mer transvänligt?
”Vi har ett gryende korn till en transrörelse i Sverige idag och om den få växa till sig och bli starkare så tror jag att vi kommer att få se förändringar i allmänhetens attityder. Se bara hur mycket situationen för homo- och bisexuella har förbättrats de senaste 30 åren.
RFSL Ungdom har varit transinklusivt sedan det startade 1999 och de allra flesta i ungdomsförbundet har transkompetens. RFSL Ungdom har ett annat tänk kring tvåkönssystemet än moderförbundet och det finns ett utbrett ifrågasättande av normer. Om de som är aktiva inom ungdomsförbundet fortsätter att vara aktiva när de blir lite äldre kommer vi att ha ett annat RFSL om några år och det kommer att sätta avtryck i resten av samhället.”
|
|
|
|
