|
|
Under rubriken Maskuliniteter – en introduktion till manlighetens variation före-
läste etnologen Jesper Fundberg, lektor i idrottsvetenskap vid Malmö högskola.
|
| |
Jesper Fundberg lade för några år sedan fram avhandlingen ”Kom igen gubbar!” Om pojkfotboll och maskuliniteter. Med perspektiv på den egna uppväxten i Torshälla och klassresan från bruksorten till den akademiska världen som bakgrund beskrev han inledningsvis hur synen på manlighet och maskulinitet i det lilla brukssamhället reproducerats i generationer. För pojkarnas del var det självklart att man skulle längta efter att sluta skolan, börja på Nybybruk och tjäna egna pengar. Vuxenliv och oberoende var liktydigt med manlighet.
I Jespers Fundbergs egen familj manade föräldrarna: ”Sköt dig!”, ”Kom i tid!”, ”Sköt dig i skolan!” och inte minst ”Läs läxorna!”. Det faktum att han särskilt lydde det sistnämnda rådet gjorde att han kunde lägga grunden till sin klassresa.
Han for till Växjö för att studera och återvände med jämna mellanrum till hemorten. Gradvis förändras blicken och förståelsen av den miljö där han vuxit upp, från den trygga hemkänslan till ett kritiskt betraktande med andra ögon. Manlighet var inte längre liktydigt med att jobba på bruket och sköta sig. Manlighet kunde också vara att sitta vid en dator och skriva.
Med ”andra ögon”, lite från sidan, kunde han senare under arbetet med avhandlingen ”Kom igen gubbar!” kartlägga mönstren för hur manlighet och maskulinitet konstruerades, när han under några år följde ett pojklag på plan och i omklädningsrummet. Eftersom omklädningsrummets jargong var bekant för honom efter alla år i fotbollsvärlden hade han i början svårt att upptäcka några konstigheter. De talade ju aldrig om maskulinitet, det enda han hörde var tal om ansvar, att komma i tid, hård träning osv. Han var frustrerad. När han läste en bok som handlade om ”vithet” dvs om den vite mannen som ser sig själv som norm, föll pusselbitarna på plats. Insikten om att den som ingår i normen inte förmår att se något annat än det som man betraktar som det ”normala”, drabbade honom.
Plötsligt kunde han se och höra hur en stereotyp maskulinitet formades där i omklädningsrummet och på plan. Hemma och i skolan så uppträder killarna som schysta jämställda unga män men på bollplan blir det fritt spelrum för skämt som handlar om att inte vara en ”kärring” eller ”bög”. Kroppen och känslorna ska disciplineras och hyllningen av den traditionella dominerande maskuliniteten går som en röd tråd i umgänget killarna emellan och ledarens sexistiska skämt går självklart hem. Ledarens auktoritet gör att den stereotypa maskuliniteten hyllas om än tillfälligt.
Om det inte vore för den spännande motbild till den stereotypa maskuliniteten som Jesper Fundberg ger av hur killarna umgicks under ett fotbollsläger skulle man bli deppig och tänka ”Herregud, har vi inte kommit längre!”.
Motbilden handlar om hur umgänget i dusch och omklädningsrum efter ett hårt träningspass gestaltas. Han beskriver den homosociala atmosfär som genomsyrar umgängestonen i duschen där man jämför kroppar och kön, visar sina blåmärken och skrubbsår. Efter duschen gör man sig fin med sprayer, geléer, krämer och deodoranter, fixar frisyrer och ger varandra tips på vilka kläder som matchar vilka. Sedan händer ingenting annat än att man lägger sig till rätta i sovsalen och myser tillsammans, läser matchprogram, spelar kort och lyssnar på musik. Discot i närheten lockar inte. De har helt enkelt gjort sig fina för varandra och det homosociala begäret glider över i en homosensuell närhet. Utanför denna frizon, tillbaka i vardagen, måste man återigen markera avstånd, inte för nära, ”20 dm bögavstånd för fan!”.
Etnologen Fundbergs föreläsning väckte hos mig tankar om pojkars påstådda ”bögnoja”. Ordet homofobi är något som lite väl enkelt häftas vid unga pojkars sätt att vara utan att det problematiseras. Homofobin tolkas alltid utifrån den manliga hegemonins ordning där ”bögen, fjollan” hamnar längst ner i hierarkin. Men jag menar att vi glömmer bort det faktum att pojkar från tidig barndom sexualiseras (se Gisela Helmius forskning) medan flickors sexualitet ”kärlekiseras” och det innebär att pojkar fostras till en självbild och en syn på manlig sexualitet som något aktivt, driftstyrt och pockande. Om man ser sig själv och alla andra män som ständigt kåta och sugna på sex så är det inte konstigt om man uttrycker en rädsla för att vara ett objekt för en annans mans lust. Homofobin blir då ett sätt att markera att man i och för sig identifierar lusten och kåtheten hos den homosexuelle med sin egen lust och kåthet men samtidigt säger att ”sådan är inte jag”. Att samtala med pojkar om deras psykosexuella utveckling och problematisera den utifrån dem själva är det bästa sättet att motverka homofobi.
Olle Waller
|
|
|
|
