|
|
Ett hivtest, kondomer, vaccination mot hepatit B och en kopp kaffe. Insikt besökte teamet som i somras kuskade runt i stan för att förebygga – och kartlägga – hiv bland de mest utsatta.
|
| |
På gården utanför Maria Beroendecentrum på Söder parkeras just en husbuss. Den skulle passera ganska obemärkt om det inte satt en affisch på vardera sidodörren: ”Intresserad av hiv- och hepatitprovtagning? Bussen erbjuder provtagning och vaccinering riktad till injektionsmissbrukare.” En bit bort står en turkos Harley Davidson som snart ska visa sig ha en koppling till hivbussen.
På femte våningen öppnar leg sjukskötare Krister Jansson den säkerhetskodade dörren, hälsar vänligt och överlämnar undertecknad till Kristina Hillgren, leg psykolog och utbildningsansvarig på Maria beroendecentrum, som visar vägen till ett litet rum som kallas Fältstudierummet. Dit kommer även Susanne Wallin, samordnare för Socialmedicinska häktesprojektet, iklädd läderbyxor. Det visar sig att hon är ägare till HD:n nere på gården och inom kort ska köra iväg på den.
– Krister och jag ska åka till boplatsen vid Högdalstoppen. Vi var där förra tisdagen och några lät provta sig, men man måste tala för varan och informera. Några måste känna sig lite bekvämare och det passar inte alltid när man dyker upp första gången. Så då sa vi att vi kommer om en vecka och lämnar provsvar och så får andra chansen att testa sig då.
Kristina Hillgren är projektledare för Fältstudien, det vill säga första etappen av Baslinjestudien om blodburen smitta bland injektionsnarkomaner inom Stockholms län (även kallad Hiv- och hepatitstudien). Hon och Krister Jansson, som i vanliga fall jobbar på SÖS-akuten, är de som jobbat allra mest ute på fältet. De har gjort upp programmet veckovis, men Kristina berättar att de hela tiden varit tvungna att hitta nya lösningar utifrån läget. Den fasta punkten har varit Kristinas mobiltelefon.
– Och Krister, säger Kristina Hillgren. Utan Krister stannar bussen!
Med ”hivbussen” har de besökt campingplatser, tältboenden och parker runt om i länet. Mycket tid har tillbringats på Plattan (Sergels torg). Varje onsdagskväll har professor Sven Britton, som är medicinskt ansvarig för studien, delgivit provsvar. Krister Jansson och andra sjuksköterskor i projektet har lämnat provsvar på delegation.
– Vi har varit superflexibla, konstaterar Kristina Hillgren. Det har hänt att vi suttit här, Krister och jag, klockan tio på kvällen och så har det kommit någon i mörkret och velat testa sig. Då har vi sagt att ”kom med så fixar vi det här”. Bussen har ingen fungerande belysning så Krister har jobbat med ficklampa, lånad av personerna han tagit prov på.
Fältstudien är, namnet till trots, mer än bara en studie. Man skulle kunna kalla det en kombinerad studie och intervention med det fyrdubbla syftet att undersöka injektions- och sexvanor hos narkomaner, genom testning upptäcka och delge fall av hiv- och hepatitsmitta i samma grupp, ge information och rådgivning om smittriskbeteende samt att erbjuda vaccin mot hepatit B.
Den rent forskningsmässiga målsättningen har varit att nå 200 aktiva injektionsnarkomaner under de två månader Fältstudien pågår. Nu i mitten av augusti återstår två veckor och 230 personer har testats. Alla uppfyller dock inte studiens inklusionskriterium att man ska ha injicerat någon gång det senaste året.
– När man åker ut med en buss på det här sättet kan man inte avvisa människor, det är oerhört viktigt att alla som vill får ta del av servicen, förklarar Susanne Wallin och tillägger att det förstås handlar om personer som har en utsatt livssituation, även om de inte är just injektionsmissbrukare eller inte varit det under det senaste året.
De injektionsnarkomaner som teamet sökt upp, eller blivit uppsökta av, har tillfrågats om de ställer upp på en intervju. Intervjun, som tar cirka 20 minuter, består av 70 frågor om bland annat missbruket och intervjupersonens hiv- och hepatitstatus. Hur ser livssituationen ut? I vilken grad utsätter hon eller han sig för smittrisk?
– Jag var nervös i början för att det var så många frågor, berättar Kristina Hillgren och vänder sig till Susanne Wallin:
– Du Sussie har ju intervjuat tusentals personer i häktet men jag undrade hur det skulle gå ute på fältet. Men det har gått lätt och det har varit skojigt för folk är väldigt uppriktiga och tycker att det är kul att medverka. De flesta går med på provtagning och intervju när man förklarar varför man gör det och hur det går till.
Susanne Wallin säger att hon är positivt överraskad över hur många som Kristina, Krister och övriga gänget har lyckts få med sig på provtagning och intervju.
– Det är missbrukare och psykiskt sjuka som inte precis kommer rusande med armarna utsträckta, och jag tycker att teamet har gjort ett enastående jobb. Jag trodde inte att de skulle lyckas få med sig 200 injektionsmissbrukare på två månader, det är ett enormt arbete. Jag har haft 320 på ett halvår i häktet och då sitter de där de sitter … Man ska också komma ihåg att det här med delgivning tar väldigt mycket tid, det handlar inte bara om att berätta provresultatet.
Kristina Hillgren, som framstår som en oerhört positiv person, medger att det inte alltid varit så enkelt att få en chans att meddela provresultaten till personerna som testat sig.
– Vi kanske skickar ut 60 SMS och så kommer det 4 stycken. Men då åker vi ut till campingplatser och lågtröskelboenden och ger provsvar. Krister är blixtens son som far in och ut ur huset här, säger Kristina och skrattar.
Det har blivit dags för Susanne Wallin och Krister Jansson att åka ut till Högdalstoppen. Krister kommer in i Fältstudierummet och letar koncentrerat i flera tjocka pärmar.
– Det är ett papper om en person som vi ska meddela provresultat, förklarar han hastigt och övergår sedan till att plocka fram provtagningsväska och intervjuformulär.
Kristina Hillgren ser hur stressad han är och servar med teamets t-shirt (som det står Karolinska Institutet på) och KI-jacka som Krister snabbt kränger på sig. Han fäster sjuksköterskebrickan på bröstet, kollar att mobilen är med, får en påse kondomer av Kristina och rusar ut till motorcykeln där Susanne väntar.
Kristina Hillgren slår sig ned igen och berättar om upprinnelsen till studien. Hon och kollegerna på Maria beroendecentrum har under många år intresserat sig för exakt hur hiv och hepatit sprids mellan injektionsnarkomaner (förutom genom oskyddat sex). De har förstås vetat att sjukdomarna smittar via blodet – men hur går överföringen till vid själva injiceringen och hanteringen av verktyg? Vilka faktorer ökar respektive minskar smittrisken?
– Vi tänkte att vi måste studera det här mer systematiskt och bjöd in dr Kamalesh Sarkar, epidemiolog från Calcutta, som gjort flera praktiska och konkreta undersökningar som jag läst om i The Lancet och var imponerad av. Han delade ut rena sprutor på morgonen och samlade in dem på kvällen och undersökte dem och fann att hiv lugnade sig på grund av sprutbytena, men att hepatiten fortsatte som förut.
– Kamalesh Sarkar sa ”men ni har ju ingen baslinjestudie i Sverige, det måste ni ha!”. Så han och jag skrev ett koncept som jag skickade ut till våra vårdgrannar och frågade om de tyckte att det var en bra idé – och det tyckte alla. Pengar saknades dock, men så kom rapporterna om hivökningen bland injektionsnarkomaner i slutet av 2006 och då blev det enklare för oss att få gehör.
Kristina Hillgren ansökte om pengar från smittskyddsenheten i länet och det visade sig att de just hade beviljat medel till Socialmedicinska Häktesprojektet. Susanne Wallin och hennes chef Kerstin Käll (som doktorerat på injektionsmissbruk och sexualitet) hade börjat fundera på en fältstudie ungefär samtidigt som Kristina Hillgren och Kamalesh Sarkar, de kände att det behövdes ett komplement till provtagningarna uppe på häktet.
– Kerstin Käll ringde och sa att hon var imponerad av upplägget för Baslinjestudien och att vi kunde överta pengarna för att genomföra den eftersom de hade tidsbrist. Hon var oerhört generös och lät oss dessutom använda oss av intervjuformuläret om smittriskbeteende som utarbetats inom Häktesprojektet i enlighet med riktlinjer från EMCDDA (se faktaruta) och UNGASS-deklarationen (United Nations General Assembly Special Session on HIV/AIDS).
Sven Britton, professor vid infektionskliniken Karolinska universitetssjukhuset, ställde upp som forskningsledare och ett halvdussin personer från olika delar av landet – sjuksköterskor, läkare och alkohol- och drogterapeuter – timanställdes inom projektet. Ytterligare ett tiotal har anslutit sig under resans gång och arbetat ideellt; serverat kaffe, kört bussen, tryckt affischer och delat ut flygblad.
– Vilket kanonteam, utbrister Kristina Hillgren, det är skickliga, brinnande, ambitiösa människor – och roliga. Vi har haft vansinnigt skoj när vi varit ute och vilka människor vi har mött! Spännande, intressanta, roliga personer.
– Sjuksköterskorna och läkarna som provtar har gott renommé, bra stickerskor har vi! Och så har vi kunnat använda våra respektive personligheter. Vi har fått vara oss själva.
Projektledaren riktigt lyser av entusiasm men det låter nästan för bra för att vara sant. Det är trots allt hårt utsatta, rejält tilltufsade och många gånger sjuka människor som fältarbetarna möter.
– Visst kan jag bli nedtyngd av allt sorgligt jag ser, tillstår Kristina Hillgren. Jag blir jätteledsen när jag ser gravida tjejer på Plattan. Och när jag ser folk som står och säljer som jag vet har Metadon själva – då blir jag förbannad. Men det positiva överväger, det är så många möten som ger hopp.
– Det är också fantastiskt att se tunga narkomaner komma till Svens mottagning, uppklädda och förväntansfulla. De vet att Sven Britton är en engagerad läkare som kan föra bra samtal. Och vaccinationen mot hepatit B är betydelsefull för dessa människor vars levrar är utsatta för krigföring.
Delgivningen av provresultaten upplever Kristina Hillgren också som något väldigt positivt, till och med när det visat sig att den provtagna har hiv eller hepatit.
– Om man har en allvarlig och livshotande sjukdom och får reda på det kan man välja hur man vill sköta den. Det finns tillgång till behandling av hiv och hepatit i Sverige idag. Och du kan undvika att smitta andra och slippa de skuldkänslor det för med sig. De människor vi möter bär nästan alla på väldigt mycket skuldkänslor redan.
För majoriteten av missbrukarna innebär dock testningen att de – tillfälligt – kan pusta ut, åtminstone när det gäller hiv.
– Det kan tyckas paradoxalt att injektionsmissbrukare som lever så oerhört riskfyllt och kan sägas begå ett långsamt självmord blir så glada när de inte har hiv.
”Titta, jag är hivnegativ och min hepatit B har läkt ut av sig självt” kan de säga och vifta glatt med provbeskedet när jag möter dem på Plattan.
Det ringer i Kristina Hillgrens mobiltelefon:
– Ja? Det blir jättebra, kommer du med maken? Okej, men han kanske blir motiverad sen, du är så välkommen. Ta med jycken så vaktar jag den, ska vi säga att du är här vid halv sex? Gå in på gården så ser du bussen, ring om jag inte är där när du kommer!
Hanna Ådin
FAKTA
En baslinjestudie görs med syfte att ta fram grundfakta, som beskriver ett problems omfattning och inriktning. Dessa grundfakta bildar en baslinje utifrån vilken man kan göra jämförelser över tid och mellan olika platser, samt planera insatser för att åtgärda identifierade problem.
Baslinjestudien om blodburen smitta bland injektionsnarkomaner inom Stockholms län består av två etapper:
Etapp 1 (Fältstudien): Uppsökande verksamhet ”på stan” och på akut- och korttidsboenden med testning, vaccination, intervju om smittriskbeteende samt rådgivning och insats av socialmedicinska åtgärder under perioden 1/7–31/8 2007. Ska omfatta 200 aktiva injektionsnarkomaner.
Etapp 2 (Institutionsstudien): Motsvarande insatser och intervjuer vid häkten, infektionskliniker och olika slags mottagningar 1 september-31 december 2007. Ska omfatta 800 aktiva injektionsnarkomaner.
Samarbetspartner är: Maria beroendecentrum, Socialmedicinska häktesprojektet, infektionsklinikerna på Karolinska universitetssjukhuset i Solna och Huddinge och Karolinska institutet, Beroendecentrum Stockholm, Maria Ungdom, Hållpunkten läkarmottagning, Convictus dagverksamhet Bryggan, Spiralprojektet för kvinnor samt Socialtjänstens uppsökarenhet och mobila psykiatriska teamet.
Resultaten av studien kommer att publiceras i vetenskaplig tidskrift under 2008 samt rapporteras till EMCDDA (European Monitoring Centre for Drugs and Drug Addiction), som publicerar jämförande rapporter mellan olika europeiska nationer. Enligt kartläggningar från CAN (Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning) finns det cirka 26 000 så kallade tunga missbrukare i Sverige varav cirka 8 800 i Stockholms län. Under fältstudien upptäcktes ett antal hivfall, hur många redovisas tidigast 31/10 (efter denna tidnings tryckning).
|
|
|
|
