|
|
Vi är på rätt väg, tycker Lena Mobrandt som för tjugo år sedan var med om att dra i gång Lafa.
- Kunskapen, medvetenheten och friheten kring sexuella frågor är mycket större nu än då, säger hon.
|
| |
De amerikanska bilderna på unga män som låg döende i en ny mystisk sjukdom som ingen visste någon bot för väckte oro i Sverige i början av 1980-talet. Aids kom på många sätt att sätta punkt för 60- och 70-talens debatt om fri kärlek och bejakande lust. Sexualiteten kopplades istället allt oftare till rädsla, sjukdom och död.
Lena Mobrandt arbetade på den tiden med folkhälsofrågor på Hälsoavdelningen inom Stockholms läns landsting.
– Det fanns en stor oro i samhället, man visste ju så lite, säger hon. Vi pratade mycket om ungdomarna. De hade ju hela livet framför sig. Att de då skulle behöva gå omkring och vara rädda för en dödlig smitta – det kändes grymt. Vi ville att de skulle få chansen att glädjas åt sin sexualitet, vi ville ge dem kunskap i stället för rädsla.
Själv gick hon en volontärkurs på Noaks ark och jobbade ibland på organisationens gästhem för hivpositiva och vakade ihop med män som låg döende i aids.
– Det fanns en sådan enorm utsatthet. Ingen visste ju hur det skulle bli, man saknade kunskap om hiv, eller HTLV3 som viruset kallades då. Det fanns till och med röster för att isolera alla aidssjuka i byar i Norrland. Det är klart att det blev en otrolig skillnad senare, när bromsmedicinerna kom. Det var ingenting man vågade hoppas på skulle hända då, säger Lena Mobrandt.
Det var hon som i slutet av 1986 tillsammans med sin chef Anders Bolin författade den ansökan till Socialdepartementet som resulterade i bildandet av Landstinget förebygger aids, idag Lafa kort och gott.
– Tack vare en motion i landstinget var vi igång med ett sex veckor långt projekt redan i februari 1987.
Det gick ut på att via fritidsledare, skolsköterskor och ungdomsmottagningspersonal dela ut kondomer till unga människor i Stockholm. Dessa ”vidareförmedlare” utbildades i att prata om kondomer och säkrare sex, en affisch och informationsmaterial trycktes upp.
Försöket slog väl ut, och det fanns ett starkt politiskt stöd till att fortsätta satsa på förebyggande arbete mot hiv och andra sexuellt överförda infektioner. Landstinget förebygger aids blev till att börja med ett treårigt projekt med en förhållandevis stor budget och flera anställda. Kondomutdelandet blev en permanent verksamhet, och man satsade stort på utbildning och på att nå ut med kunskap.
Redan från början satsade Lafa på information till olika målgrupper – ungdomar, män som har sex med män, invandrare och flyktingar och personal inom hälso- och sjukvård.
– Det jag minns bäst från den här tiden är nog alla diskussioner vi hade innan vi hittade våra arbetsformer, säger Lena Mobrandt. Alla som jobbade hos oss hade ett stort engagemang och ville åstadkomma en förändring. Vi var alla eldsjälar med starka personligheter och det kunde bli rätt intensivt när alla tyckte att just deras verksamhet var allra viktigast.
Kursverksamheten har alltid varit en grundsten i Lafas arbete. Redan i mars 1987 hölls den första utbildningen för personer som arbetar med ungdomar, ”Fakta och perspektiv”. Över 100 lärare, skolsköterskor, kuratorer och personal från ungdomsmottagningar samlades i Eriksdalsskolans aula på Södermalm. Även om innehållet senare har stöpts om och vidareutvecklats så är grundkonceptet det samma och kursen har hållits flera gånger om året i tjugo år.
– Sex- och samlevnadsarbetet är en grundmetod för att förebygga hiv. Det är en tanke som har funnits med från början, säger Lena Mobrandt.
Men det räcker inte med att få nya kunskaper under ett par dagars utbildning, man måste också få konkreta metoder och verktyg för att kunna föra ut dem till ungdomarna. Därför är metodmaterialen Röda Tråden, Fråga Chans och Kropp och sexualitet viktiga, tycker Lena Mobrandt.
– Genom åren har det vi idag kallar för Lafamodellen utvecklats och vi erbjuder ett rikt utbud av stöd och kunskap. Vi tar fram statistik och fakta, vi ger ut en tidning, driver hemsidor och gör informationskampanjer. Vi byggde tidigt upp ett bibliotek, Lusthuset, där man kan låna böcker och filmer.
Efter tjugo ”intensiva och härliga år” går Lena Mobrandt i pension efter att i flera år ha ansvarat för Lafas arbete bland män som har sex med män. Hon är samordnare för Stop Hivprojektet – tidigare Stop Syfilis, ett samarbete mellan olika organisationer och myndigheter.
Hon har tillsammans med RFSL Stockholm och barnmorskan Marta Hansson
Bocangel utbildat personal från ungdomsmottagningar och skolhälsovård för att öka deras homokompetens. Och hon har tillsammans med Anna Mohr på RFSL, Kvinnohälsan och Sösam jobbat för att lesbiska kvinnor som går till gynekologen ska tas emot på ett bättre sätt, vilket resulterade i den Mottagning för Lesbiska som nu finns på Södersjukhuset.
Det har varit intressanta och lärorika år tycker hon. Hon har fått arbeta tillsammans med fantastiska människor, och det har också gett henne perspektiv på sig själv som heterosexuell.
– Man tror så lätt att man inte har några fördomar, det är intressant, säger hon. För heteronormen är så stark och finns inom en i så många lager.
Men om hon ska välja ut ett av de projekt som har betytt mest, ja, då är det nog ”fitteriet”, som hon säger. Det började med en fundering om vad unga tjejer egentligen får för budskap om sexualitet. En enkätfråga till fritidsledare om vad de pratade med tjejerna om när det gällde sex gav det klassiska: ”mens, kärlek och könssjukdomar”.
– Könsorgan och sexualitet pratade man knappast om, säger Lena Mobrandt.
Insikten om att kvinnor, trots alla frigörelsesträvanden, fortfarande saknade ett språk för sin sexualitet, ja till och med ett namn för sitt könsorgan, resulterade i en konferens, ett sommarläger för 14-åriga tjejer och i boken En hemlighet? En bok om kvinnans kön.
– Att jobba för att ta bort den skam som omgärdat kvinnans kön och sexualitet är viktigt för mig och jag har märkt att det är ett angeläget ämne genom alla de brev Lafa har fått genom åren, säger Lena Mobrandt.
Till Häx- och prinsesslägret för 14-åringar utvecklade Lena Mobrandt Muffverkstaden, en workshop som hon senare har arbetat med i många år i ett otal sammanhang, till exempel på Lava i Kulturhuset, under Pridefestivalen och i invandrarföreningarnas kvinnogrupper. Med hjälp av päls, glanspapper, pärlor och tygbitar formger deltagarna sin egen muff. Det hela avslutas med vernissage då muffarna läggs upp på ett sidentyg och man presenterar sina verk, gärna med namn.
Efter den där första Muffverkstaden har Lena Mobrandt fortsatt samla på namn för kvinnans könsorgan. Listan är rätt lång vid det här laget.
– Det är härliga, sexiga, roliga och absurda namn, om vart annat, säger hon och skrattar.
Först vill hon inte gärna berätta vilket namn hon tycker var värst, men snart kryper det fram i alla fall: ”gäddgaraget”.
– Det kanske inte direkt är mitt favoritnamn. Snarare ”skäggbiffen” i så fall, säger Lena Mobrandt.
Men kanske gillar hon ”fitta” bäst trots allt.
– Om inte annat för att jag fortfarande skulle önska att det fick en annan klang, säger hon.
Lena Mobrandt tycker att Lafa har åstadkommit otroligt många bra saker sedan starten för tjugo år sedan. Även om klamydiasiffrorna ökar och debatten om ungdomars liv och hälsa ofta är probleminriktad, har mycket utvecklats till det bättre.
– Trots att vissa gamla könsrollsmönster lever kvar har det skett jätteförändringar i hur killar och tjejer får vara, säger Lena Mobrandt. Att många testar sig för klamydia visar också att det finns en medvetenhet, att man har tagit första steget mot att reflektera kring sitt eget handlande. I dag får killar bry sig mer om sin hälsa och sitt utseende och tjejer får ha sexuell lust, det fick de inte förr. Perspektiven förskjuts och det öppnar för möjligheterna för en ännu effektivare kommunikation kring sexualiteten.
Lafa har lyckats med att bidra till att lägga grunden för att möjliggöra ett bra sex- och samlevnadsarbete som leder till att människor värnar om sin egen och andras lust och hälsa. Men nu måste nästa steg tas, tycker hon.
– Människor har i teorin kunskapen om att kondom skyddar mot könssjukdomar. Det gäller också att få dem att förändra sitt beteende i praktiken. Där behövs ytterligare metodutveckling, det finns mycket mer att uppnå, säger Lena Mobrandt.
Martina Junström
|
|
|
|
