|
|
| Humor och samtal är bättre än skräckpropaganda om man ska få ungdomar att skydda sig mot kärlekens avigsidor, menar Anna-Karin Asp, chef för Lafa. |
| |
Varför finns Lafa?
– Stockholm är det län i landet som har den största hivproblematiken och här bor 388 000 unga människor mellan 15 och 30 år. Vi finns för att mobilisera lärare, fritidspersonal, skolsköterskor och personal inom primärvården. Vi erbjuder dem fortbildning och metoder för att hitta vägar att göra en insats för att förebygga hiv, andra sexuellt överförda infektioner och oönskade graviditeter. Det är viktigt att samla kunskapen om hur man arbetar förebyggande. Lafa samarbetar också med föreningar, frivilligorganisationer och hälso- och sjukvården.
Skiljer sig Lafas uppgift idag från när ni startade?
– Uppgiften är densamma, men vi tacklar den annorlunda. När vi började var hiv ett hot som skrämde många, både vuxna och ungdomar, till att använda kondom. Det var på sitt sätt lättare att prata om kondomer i ett läge då hiv fortfarande upplevdes som en dödlig smitta. Det krävs mycket mer när man kommunicerar med ungdomar idag, man får ha ett helt annat tonläge.
Hur når man ungdomarna då?
– Kampanjer kan vara viktiga för att påminna om till exempel klamydia. Men kommunikation är den bästa metoden om man ska kunna påverka ungdomarnas beteende. Man når dem genom vuxna, kunniga personer som finns i deras vardag. Vuxna som är modiga nog att svara på ungdomarnas egna frågor. Det hjälper väldigt lite att bara komma med färdiga budskap och råd. Det som kan påverka attityderna på djupet är kommunikation och egen reflektion.
Vilka är Lafas viktigaste uppgifter den närmaste framtiden?
– Vi måste bli ännu bättre på att stödja skolan i deras sex- och samlevnadsarbete. Det gör vi redan, men vi behöver ta ännu större del i detta. Se till att alla skolor i länet vet om att vi finns och att vi kan hjälpa dem att hitta arbetsformer som passar just i deras skola.
– Vi måste också stödja hälso- och sjukvården att jobba mer förebyggande. Det är viktigt att man kan testa sig, men bäst av allt är ju att aldrig bli smittad. Vi har redan kurser tillsammans med utbildningsledarna på Sesammottagningarna, kanske ska vi också erbjuda kurser i motiverande samtal. Inom vården är man ju van vid att komma med råd, men man kan också behöva ta sig tid att lyssna på vad just den person som sitter framför en behöver.
– En annan viktig uppgift är vår egen forsknings- och utvecklingsverksamhet. Vi kan bli ännu bättre på dokumentation och på att beskriva de metoder vi använder. Vi ska sträva efter att hitta de bästa metoderna och dessutom utvärdera vår verksamhet på ett någorlunda enkelt och effektivt sätt.
– Det behövs också regelbundna kampanjer. Jag kan tycka att de är underskattade i det förebyggande arbetet. Frågan dör om man inte synliggör den. Man kan göra hur många undersökningar som helst – men om de inte syns i medierna så finns de inte. Och om medierna inte självmant tar upp våra frågor, då får vi själva se till att de syns. Vi måste våga sticka ut. Och vi har fördjupande information på våra hemsidor som vänder sig direkt till de unga, vilket är ett måste. Lösryckta kampanjbudskap utan sammanhang är verkningslösa.
– Lafa efterfrågas även internationellt. Vi har just avslutat ett tioårigt arbete i S:t Petersburg och ska nu hitta en lämplig roll för oss på den internationella arenan.
– Genusfrågorna ska förstås vara i fokus. Män och kvinnor är lika viktiga i sex- och samlevnadsarbetet, men vi måste uppmuntra männen till att ta större ansvar för sin sexuella hälsa och använda kondom. Där gör vår egen mottagning Järva mansmottagning en stor insats.
Martina Junström
|
|
|
|
