|
|
Måste man vara ”en riktig man” bara för att man råkar vara kille? För att inte unga mäns föreställningar om maskulinitet ska bli en trång uniform som skaver på människan inunder, behöver de prata – med varandra och med vuxna.
|
| |
Många skolor, föreningar och ungdomsmottagningar startar tjejgrupper. Tillsammans med en äldre ledare samlas unga tjejer för att diskutera sina livsvillkor i ett mansdominerat samhälle, tanken är att de tillsammans med en äldre ledare samlas unga tjejer för att diskutera sina livsvillkor i ett mansdominerat samhälle, tanken är att de ska kunna stödja varandra och växa som människor. Pojkarna får sällan samma chans att reflektera över de krav som är kopplade till att födas till man. – Det är som att man inte har tänkt tanken att killar skulle kunna förändra sig. Konsekvensen blir en känsla av att tjejer måste skydda sig mot killarna – och killarna går utan diskussion vidare i tillvaron, säger Pelle Ullholm, projektledare på RFSU.
Våren 2007 organiserade RFSU samtalsgrupper för alla killar i årskurs 8 i Fruängsskolan, strax söder om Stockholms innerstad. Åtta till elva killar träffade två manliga skolinformatörer från RFSU Stockholm vid sammanlagt sju tillfällen. – I de utvärderingar vi gjorde skrev de: ”Vi har aldrig tidigare pratat med någon vuxen om våld, ojämställdhet och vad det innebär att vara kille”, berättar Pelle Ullholm. Sexualiteten var en ingång till diskussionen i killgrupperna. Frågelådan var full av killarnas funderingar, för det mesta väldigt konkreta sådana, som till exempel: ”Vilka ställningar finns det?”. – Jag uppfattar det mer som ett försök att fråga ”Hur gör man när man har sex?”, säger Pelle Ullholm. Så vi pratade om att det kanske inte är det viktigaste hur man har kroppen när man har sex, det handlar mer om ömsesidighet och lyhördhet.
Sexualdebuten är lika med ett heterosexuellt samlag, det var de allra flesta killarna överens om inledningsvis; de flesta ansåg sig inte ha gjort Det än. Men efter några sammankomster hade killarna vänt och vridit på olika upplevelser – hånga, kyssas, smeka sig själv och andra, jo, det kunde nog gå för att ha sexuella erfarenheter det också. Och när ämnet för diskussionen hade vidgats till att handla även om självupplevda erfarenheter då blev det lättare att prata om känslor inför sexualiteten, om oro, men också om det positiva i hur det kan kännas.
Killars och tjejers olika sexuella handlingsutrymme – vad får och vad man inte får göra utan att riskera ”dåligt rykte” – är något som ofta kommer upp i sex- och samlevnadsundervisning. Ofta med ett konstaterande att killarnas utrymme är mycket större än tjejernas och att detta naturligtvis är orättvist. En del killar kan förstås hålla med om att de har större utrymme att vara sexuella utan att riskera negativa konsekvenser. – Men när man bara pratar om det som är problematiskt för tjejer sitter killarna där och tänker: ”Shit, det är inte lätt för mig heller”, säger Pelle Ullholm. I Fruängsskolans killgrupper tog man diskussionen ett steg längre och pratade om de begränsningar som kan finnas även för killar – till exempel att en kille alltid förväntas vilja ha sex. – En kille som inte blir kåt i alla lägen är ingen riktig kille – så tänker de själva, säger Pelle Ullholm. Bara om killarna får chans att granska sina grundföreställningar om manlig sexualitet och sanningshalten i dem, har de möjlighet att göra sina egna aktiva val, menar han. Orsaken till att en kille tjatar till sig sex, eller har svårt med andras gränser, ligger alltså i hans egna oreflekterade idéer om hur han bör vara som man: initiativrik, drivande och aktiv. – Killarna i vår grupp hade en väldigt tydlig bild av hur en kille ska vara, säger Pelle Ullholm. Manlighet för dem är något biologiskt betingat. Om någon är lite mindre grabbig så har han kanske mindre av de där hormonerna eller något, ungefär så tänker de. Och det är i deras värld någonting dåligt. Killarna mäter ängsligt hur pass de själva platsar in i den manliga identitet de föreställer sig.
- Könet kommer helt enkelt alldeles för högt upp på agendan som identitetsskapande parameter, både för killarna själva och för vuxna i deras närhet, säger Pelle Ullholm. De vuxna säger fy och usch när pojkar löser konflikter med våld eller tar för stor plats i klassrummet, men samtidigt premieras traditionellt manliga egenskaper i vårt samhälle, så som handlingskraft och förmåga att dominera. Och det går knappast killarna förbi. Budskapen är dubbla – samma handlingar som skuldbeläggs ger positiv utdelning. Den som bråkar och tar plats får lärarnas uppmärksamhet och topplacering i pojkhierarkin, den som är tyst blir osynliggjord och i värsta fall ifrågasatt och mobbad.
Det var ovant för killarna att fundera på manlighet som en kultur, ett ramverk av föreställningar, snarare än som en biologisk självklarhet. Att tala om saken i en grupp med andra killar gav nya insikter. – De uppfattar maskuliniteten som någonting de har gemensamt. Och när de upptäcker att de har olika åsikter om någonting har de kommit en bra bit på vägen, säger Pelle Ullholm. Då uppstår en första tanke, ”Hmm, vi är visst personer som är killar, men vi behöver inte ha manliga gemensamma åsikter”.
I vanliga fall när RFSU:s skolinformatörer är ute i en klass är de bara där en gång. Då är det för det mesta de tuffa killarna som sköter snacket och ställer frågor. Men de här killgrupperna träffades vid flera tillfällen, vilket gav de mer tillbakadragna pojkarna chans att både prata och bli lyssnade på. Och de killarna har ofta åsikter som sällan får plats i mer högljudda diskussioner, till exempel att en kille inte behöver vilja ha sex jämt, och att den kan vara okej att vara blyg. På så sätt breddades repertoaren av möjliga värderingar i gruppen. – De flesta 14-åriga killar tycker inte precis att de har någon makt. De känner att det är större skillnad mellan unga och vuxna än mellan killar och tjejer.
Men om genusordning är ett abstrakt begrepp för många så var mobbning och våld ämnen som engagerade. Killarnas första bild av våld var sparkar och slag. Fast när våldsbegreppet breddades till att innefatta hot om våld, psykiskt och sexuellt våld kröp diskussionen tätt inpå deltagarnas egna erfarenheter. – Det blev en stämning i rummet som man nästan kunde ta på. Förmodligen kände alla att de hade varit utsatta för våld och dessutom hade utsatt andra för våld. Det blev inte entydigt så att några är mobbare och andra blir mobbade, och det gjorde det lättare att reflektera utifrån båda positionerna.
Om man står bredvid utan att ingripa, på vems sida är man då? Genom att samtala om situationer som del flesta kunde känna igen sig i kunde killarna formulera gemensamma strategier för hur de skulle kunna handla istället. Killar får under uppväxten vänja sig vid att bli ihopbuntade och tilltalade på gruppnivå. De får dessutom klä skott för händelser långt utanför sina egna erfarenheter, bara för att de är just killar. När våld någon gång diskuteras i skolan, menar Pelle Ullholm, sker det ofta med den inledande satsen: ”Våld är fel”. Ovanför huvudet på individen och på ett sätt som ingen kan säga emot. Kvar i den enskilde pojken finns en känsla av oförrätt – han är anklagad och befunnen skyldig bara för att han är kille. Och med sådana diskussioner ändras ingenting i grunden. – Man kan inte smälla upp en löpsedel och skrika: ”Stureplansprofilerna – och nu börjar vi snacka” till killar som inte ens har pussat någon än, därför att de inte törs, säger Pelle Ullholm.
Visst har många killar grumliga idéer om manlighet och våld, men hur ska de kunna ändra sig om de aldrig har fått chans att klä sina värderingar i ord? Vuxna måste ta sig tid att lyssna utan att avbryta. – Om man verkligen vill förändra killars värderingar måste de få reflektera kring kopplingen mellan manlighet och makt. Men de måste också få tänka igenom vad de själva egentligen tycker och tänker. Ledarens roll är att förmedla fakta och att lyssna förutsättningslöst – och när det behövs komma med nya infallsvinklar. – Min uppgift som samtalsledare är att ha kunskap om hur det ser ut i samhället i stort och möta de personer som sitter i rummet som individer med eget ansvar. Om jag börjar med att tala om hur det är, istället för att vara lyhörd och försöka få igång en diskussion, har jag ju gjort samma misstag som jag redan har tillskrivit dem som grupp. Och då är jag en usel förebild.
Martina Junström, redaktör
|
|
|
|
