|
|
| Ett hivbesked kan välta hela livet över ända. Det vet Ola Ståhle och Anders Björnum av egen erfarenhet. Nu hjälper de andra att bearbeta den första svåra tiden. |
| |
”Hej! Har du just fått veta att du har hiv, eller har du haft hiv ett tag och ska börja ta mediciner, eller vill du bara ha en kompis att snacka om hiv med?”. Så börjar texten i en liten folder som delas ut av kuratorer och annan sjukhuspersonal på infektionskliniker i Stockholm.
Slår man det telefonnummer som står längst ned svarar antingen Ola Ståhle eller Anders Björnum, värdar och informatörer på Posithiva Gruppen, en förening för hivpositiva homo- och bisexuella män.
– Vi vill visa att det går att leva ett bra liv som hivpositiv, säger Anders Björnum.
Sedan samtalsprojektet Heart to heart startade i maj förra året har de träffat ett trettiotal män i olika faser av den process som alla hivsmittade går igenom. De har lyssnat, stöttat och kanske framför allt berättat om sina egna erfarenheter, till exempel hur de gjorde när de skulle berätta för familjen och hur de själva mådde när de började medicinera.
Den som ringer upp får själv bestämma tid och plats för mötet.
– Många vill inte komma hit till våra lokaler, de är rädda för att få en hivstämpel om någon skulle se dem gå in här. Istället vill de oftast att vi träffas ute på en mer neutral plats, säger Ola Ståhle.
Många som nyss fått veta att de har hiv lever i ett chocktillstånd.
– De upplever ett totalt kaos, säger Anders Björnum. Jag försöker få dem att lugna ner sig och ta en sak i taget. Bena ut problemen ett och ett. De har så många tankar och frågor, och allting kommer på en gång. Hur ska det bli med jobbet? Med kärleken – vill någon ha mig nu? Och kommer jag någonsin mer kunna ha sex?
Det allra första som brukar komma upp i samtalet handlar om rädsla.
– Nästan allas första tanke efter beskedet är: ”Jag har hiv, jag kommer att dö av aids”, säger Ola Ståhle. Ofta får man börja med att förklara: ”Du kommer inte att dö av det här”. Det får dem att vakna upp lite.
Många har konkreta frågor, om infektionen i sig, om när man ska börja med mediciner, om kropp och sexualitet.
– Jag berättar alltid om upplysningsplikten, att man måste berätta att man har hiv om man ska ha sex med någon, säger Anders Björnum. Det har alla fått höra på sjukhuset förstås, men det är så mycket information man får där, och man är i chock efter beskedet. Så mycket går rakt igenom utan att fastna.
– En del har pojkvän, säger Ola Ståhle. ”Då måste du berätta”, säger jag, och då vill de prata om hur man berättar en sådan sak.
Ett hivbesked kan kännas som en livsavgörande vattendelare, man delar in livet i ett före och efter. Det kan kännas konstigt att ens omgivning, familjen, vännerna och kollegorna inte vet något om det man är så uppfylld av själv. Tankarna kretsar kring hur – och när – man ska berätta, samtidigt som rädslan för att bli avvisad och utstött kan vara stark.
– Jag brukar försöka säga att de inte ska berätta för alla med en gång – det gör inget om de väntar. Det kan komma bättre tillfällen längre fram, när man har bearbetat det själv, säger Anders Björnum.
Man måste orka med människors reaktioner, förklarar han. Rädslan är fortfarande stark, somliga kan försvinna ur ditt liv.
– Det vet jag av egen erfarenhet. Det är inte ens säkert att din bäste vän klarar av att höra det. Man kan inte förutsäga hur folk kommer att reagera.
Många grubblar på hur livet ska komma att gestalta sig, de är rädda för att behöva leva ensamma under resten av livet, att ingen ska vilja ha med dem att göra. Andra funderar på framtiden – kommer de kunna förverkliga sina drömmar och idéer nu när de vet att de har hiv?
– En kille sa att han vill bli polis och undrade om han kunde söka till Polishögskolan ändå. ”Så klart du kan!” svarade jag, säger Ola Ståhle.
Ångesten verkar nästan störst bland de nysmittade som är lite äldre, de som fortfarande minns hur det var när aids kom till Sverige, berättar Anders Björnum och Ola Ståhle. De som står mitt uppe i liv och arbete, som kanske längtar efter att träffa en fast partner eller har tankar på att börja trappan ner på karriären för att så småningom gå i pension och göra allvar av gamla drömmar – plötsligt går allt i kras.
– De som är födda på 1980-talet var inte med när det var som allra värst, de är inte lika rädda. De har inte sett sina kamrater och älskare dö i aids, som många äldre gjorde på 80- och 90-talen. De är också i den åldern då man uppfattar sig själv som ganska odödlig, säger Anders Björnum.
Många yngre killar lever i stället på ungefär som vanligt i flera år efter hivbeskedet. De vill inte ta in vad diagnosen innebär. Det är först när de ska börja medicinera som problemen kommer.
– De har inte bearbetat ”komma-ut-processen” som hivpositiv och blir tvungna att göra det samtidigt som de ofta mår väldigt dåligt rent fysiskt, säger Anders Björnum. De lider av biverkningar, kanske sover de dåligt. Folk kan undra över varför de springer hos doktorn så ofta.
Det kan ta flera år att acceptera det faktum att man har hiv. Men det är nödvändigt, man måste lära sig leva med sin sjukdom och gå vidare i livet. Alltför många isolerar sig och låter bitterhet och rädsla ta över. Anders Björnum har sett många gå ner sig i ångest och depression, och somliga dövar sig så mycket med alkohol och droger att detta blir ännu ett problem. Det kan vara viktigt att prata med någon som har gått igenom samma sak som man själv.
– Vi ser oss som ett komplement till sjukvården. Ola och jag är inte experter på samma sätt som specialistutbildade läkare och kuratorer. Men vi lever med den här sjukdomen varje dag. Och vi lever ett drägligt liv med bra livskvalitet, trots vissa skavanker som at man blir trött av medicinerna och samhällets stigmatisering, säger Anders Björnum.
Den som vill kan också komma och vara med på Posithiva gruppens pubkvällar, middagar och andra arrangemang. Här finns en stark gemenskap.
– Vi har medlemmar som inte har berättat för någon utanför de här väggarna, de bär på en ganska tung börda. Det här är en oas för dem. Och på sitt sätt fortsätter stödsamtalen i den dagliga verksamheten, berättar Ola Ståhle. Samtal uppstår av sig själva när man står och lagar mat eller diskar och frågar någon som ser lite nere ut hur läget är.
– Det blir mycket snack om arbete, familj, sjukskrivning, förälskelser…allt som ingår i det psykosociala kaos som kan uppstå när man är hivpositiv, säger Anders Björnum.
Text: Martina Junström
|
|
|
|
