|
|
David fick veta att han har hiv dagarna före jul.
– Livet tog slut där och då, det var så det kändes. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.
|
| |
Beskedet kom som en chock. Han hade blivit kallad någon vecka tidigare för att ta ett klamydiatest och lämnat ett hivprov samtidigt, mest som en rutinkoll.
– Jag har ju alltid varit försiktig, inte levt som en del andra gör. Jag har inte varit ute i svängen särskilt mycket eller besökt bastuklubbar. De senaste åren har jag haft oskyddat sex med två killar. I båda fallen var jag helt säker på att de var friska, vi litade på varandra, säger David.
Läkarens ord fick hela rummet att gunga. David hörde att han och kuratorn pratade, men uppfattade inte vad de sa.
– Allt var kaos inuti. Jag förstod inte ens hur jag skulle kunna ta mig hem.
Han fick en akuttid hos kuratorn på Aidsjouren på Noaks ark och åkte direkt dit. Efteråt satt han kvar på en stol och bara grät. Ville inte åka hem till ensamheten i lägenheten.
Dagarna som följde var skrämmande och förvirrande. Läkarbesök, hälsoundersökningar, provtagning, smittspårning. Nya ansikten, en räcka uppmaningar och förklaringar, viktiga lappar som han tappade, information som han glömde bort med en gång.
– Jag hade tappat fotfästet, jag svävade plötsligt fritt. Jag hade en sådan dödsångest, så mycket känslor.
David besökte Noaks ark flera gånger under julveckan. En dag fick han en folder med ett telefonnummer till samtalsprojektet Heart to heart. Den som svarade var Ola Ståhle på Posithiva gruppen. De stämde träff på Medborgarplatsen några dagar senare.
– Det första jag frågade var ”Hur lång tid har jag kvar, hur fort går det?”, berättar David. Jag var så säker på att jag skulle dö. Och han svarade ”Nej, nej, nej! Du kommer inte att dö av det här, du kommer att leva länge och dö av något annat så småningom”.
Det blev ett långt samtal. David var fylld av frågor som hade snurrat runt i huvudet nästan dygnet runt efter beskedet. Visst hade han pratat med både kuratorer och läkare om sjukdomsförloppet och om hur medicinerna fungerade, men:
- Vad som verkligen hjälper en som nysmittad är när man träffar någon som själv har levt med i hiv i kanske åtta eller tjugo år, någon som kan berätta hur det är. Det lugnar en mycket mer än om en läkare säger samma saker.
Ola visade runt i PG:s lokaler på Södermalm i Stockholm. Dit har David återvänt många gånger sedan dess, på pubkvällar, middagar och annat.
– Jag har hela tiden känt ett jättestort behov av att lära känna andra som har hiv.
Han beskriver mötet med Ola och senare Anders och andra medlemmar i Posithiva gruppen ”som att komma hem”. De har alla det gemensamt att de är hivpositiva män som har sex med andra män.
– Det är i den här gruppen jag passar in, det är så det känns. Man har gått igenom samma saker. För mig är det ett otroligt stöd, jag har aldrig mött så mycket värme och medmänsklighet som här.
David är i fyrtioårsåldern och jobbar inom vården. För honom har det inte varit svårt att berätta att han har hiv för nära vänner, eller för sin tandläkare och andra som måste få veta. Men han är livrädd för att någon av hans kollegor ska få veta.
– Det skulle vara en katastrof, säger han. Jag vet ju hur omotiverat rädda för smitta en del av mina arbetskamrater är och hur snacket går. Jag är rädd för att det ska bli ryktesspridning och för att jag ska bli utfryst och att det i sin tur gör att jag vantrivs så mycket att jag blir tvungen att sluta.
Oron dominerar fortfarande hans vardag, men precis just nu känns det lite bättre, tycker David. Hans allra bästa vän har just varit i Stockholm på besök. De har pratat och pratat och hon följde med honom till Posithiva gruppens lokaler och hälsade på.
Om några veckor kommer hans partner till Sverige. Det blir första gången sedan David fick sitt hivbesked.
– Han ville komma direkt, då precis när jag hade fått beskedet. Men jag kände att jag måste vara för mig själv den där första tiden. Fast nu känns det rätt.
De har ett förhållande på långdistans sedan många år, och det är klart att de står inför en ny situation nu, när den ene har hiv och den andre inte.
– Men han har sagt att han inte vill förlora vår relation. Jag tror att vi kommer att klara det.
David är fortfarande rädd för att dö, men han kan hantera rädslan bättre. Han är orolig för att behöva börja äta mediciner. Han undrar vad de ska göra med honom och om han kommer att tåla dem över huvudtaget. Och han grubblar mycket över den man som gav honom hiv.
– Det känns som att bli misshandlad utan att säkert veta av vem.
Men på något sätt har livet omkring honom i alla fall fått konturer igen. Häromdagen stötte han ihop med Ola.
– För första gången sedan vi möttes på Medborgarplatsen klarade jag av att småprata lite om allmänna saker, säger David. Det kommer nog att gå upp och ner, men när jag ramlar ner igen, då har jag i alla fall killarna på PG.
Text: Martina Junström
|
|
|
|
