|
|
| Sverige bryter mot de mänskliga rättigheterna genom att inte ge papperslösa migranter rätt till subventionerad hälso- och sjukvård, anser FN. Till Flyktingkliniken i Stockholm kommer de mest utsatta av alla människor i Sverige. |
| |
Grace sitter uppflugen på en brits bakom en vikskärm av tyg. Hon har ont i ryggen och hon är orolig för sitt höga blodtryck.
– Vi börjar väl med att kolla trycket, säger doktor Lotta Jansson.
Hon småpratar på engelska med Grace och fäster en blodtrycksmanschett runt hennes överarm. Grace är en av de cirka 15 000 personer som lever i Sverige utan uppehållstillstånd. En del har fått avslag på sin asylansökan, andra har aldrig lämnat in någon därför att de vet att deras skäl att komma hit, till exempel fattigdom, inte skulle anses som giltigt. De försörjer sig på svartjobb: städar, sköter barn och hushåll åt välbeställda svenskar, diskar på restauranger, bygger hus eller kör taxi. Somliga utnyttjas av kriminella nätverk, i porr- och prostitutionssammanhang och i droghandel. Vissa har inga inkomster alls, de är utlämnade åt andra människors välvilja.
Grace kommer från ett fattigt land i Sydostasien. Hon arbetar som hembiträde. Om det är därför hon har ont i ryggen? Njae, jo, kanske. Grace rycker lite på axlarna. Barn? Ja, fem stycken mellan 8 och 15 år, svarar hon och ler stort. Men inte här, de bor kvar i hemlandet hos sin farmor. När Lotta Jansson frågar hur länge sedan det var Grace träffade sina barn blir hon tyst.
– Det är fyra år sedan jag såg dem, svarar hon när rösten bär igen.
Hon vågar inte åka och besöka dem av rädsla för att inte kunna ta sig tillbaka till Sverige. Och dessutom hon har inte råd med en sådan resa. Hon önskar att hon kunde ta hit dem, men några sådana möjligheter finns ju inte.
– Din man då? frågar Lotta Jansson.
Grace ser på henne.
– Jag är här ensam, svarar hon med saklig röst, för att försörja mina barn.
Stetoskopet som Lotta Jansson försöker använda fungerar inte. ”Vilket jäkla skräp”, muttrar hon medan hon kliver över en pall i det minimala utrymmet mellan britsen och skärmen för att låna en kollegas. Hon pumpar upp manschetten igen och lyssnar koncentrerat, men har fortfarande svårt att höra i sorlet av röster som omger henne och Grace. Bakom tygskärmen hörs en äldre man med hjälp av en medföljande släkting berätta om sina hjärtproblem, lite längre bort i samma rum förklarar en ung läkare långsamt och med tydlig röst hur de tabletter han föreslår ska tas. Han och hans patient skrattar tillsammans åt svårigheterna att göra sig förstådda med varsitt språk.
Rummet är 15 kvadratmeter stort, och här pågår fyra läkarkonsultationer samtidigt. Hörselproblem, hjärtbesvär och smärtor beskrivs och diskuteras på engelska, svenska, spanska och somaliska.
Flyktingkliniken drivs av Läkare i Världen. Här arbetar läkare, sjuksköterskor och andra sjukvårdsutbildade som anser att den svenska politiken strider mot deras grundläggande yrkesetik om människors lika värde och rätt till vård. Kliniken är öppen en kväll i veckan och erbjuder förutom hälsovård även juridisk rådgivning, sjukgymnastik, massage och samtalsstöd.
Hit söker sig människor som likt Grace behöver läkarvård, men inte skulle tas emot som akutfall på ett sjukhus. En del av dem som kommer hit vågar inte ens söka sig till den reguljära vården i akuta fall, av rädsla för att bli avslöjade som papperslösa och hämtade av polis – sådant har hänt ett flertal gånger.
I ett litet rum innanför kontoret, ligger Flyktingklinikens barnmorskemottagning. Där tar barnmorskan Christina Jarnald emot tidsbokade besök varannan onsdag. Hon berättar att vart fjärde besök på Flyktingkliniken gäller graviditet eller preventivmedelsrådgivning, aborter eller andra frågor som rör kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa.
De flesta som söker upp Christina Jarnald är gravida. Hon lyssnar på hjärtljud, mäter magar och kollar upp hur de blivande mammorna mår, enligt samma program som inom den vanliga mödravården. Men några prover kan hon inte ta. Om hon misstänker att något borde undersökas vidare har hon inte samma möjligheter som inom den reguljära vården.
Christina Jarnald tycker att hennes arbete på kliniken liknar det biståndsarbete i utvecklingsländer hon har erfarenhet av.
– Man får hela tiden tänka att dörren är stängd. Man sitter som på en egen ö mitt i Sverige, omgiven av resurser som inte finns tillgängliga för mig och mina kvinnor. Bara i akuta fall kan de få hjälp.
Det finns några ultraljudsställen där personalen ställer upp, vissa av kvinnorna skickar hon dit. Ofta är det lättare att få anställda inom den privata vården att gå utanför sina rutiner, tycker Christina Jarnald. Inom landstinget styrs allt av datorer, och förvirringen kan bli total när någon dyker upp utan de fyra sista siffrorna i personnumret.
Trots kostnaden och rädslan för polisen väljer de kvinnor Christina Jarnald träffar att föda sina barn på sjukhus.
– De är beredda att utsätta sig för nästan vad som helst, bara det inte händer något med deras barn, säger Christina Jarnald.
När det gäller preventivmedelsrådgivning gör hon vad hon kan. Kondomer kan man få gratis på kliniken. P-piller kan hon skriva ut åt dem som har råd att betala på apoteket. Det händer också att det finns p-piller med bland de mediciner som privatpersoner skänker till Flyktingkliniken – men allt för sällan, enligt Christina Jarnald; det mesta skänks av släktingar till nyss avlidna personer, och äldre människors medicinskåp brukar inte innehålla preventivmedel.
Kvinnor som söker abort hänvisar hon till sjukhusen.
– Jag vet gynekologer som kan tänka sig att ta emot dem på sitt arbete.
En abort kostar 5 000–8 000 kronor, och de flesta har inte råd att betala.
– Det där ordnar sig oftast på något sätt. På vissa sjukhus vet personalen hur de här kvinnorna har det, på andra är de mer byråkratiska. Jag hoppas att det inte är någon som blir tvungen att göra en illegal abort i Sverige. Så långt ska vi väl i alla fall inte sänka oss.
Hon försöker samtala med varje kvinna som söker abort om skälet till att hon vill avbryta graviditeten. Ibland kan det vara svårt att få ett svar.
– En tillfällig kontakt eller ingen kontakt med pappan, så svarar många, säger Christina Jarnald. Vad detta sedan står för kan jag ju inte veta. Så mycket förstår jag att alla sexuella kontakter inte har skett helt frivilligt.
Hon vill inte tvinga sig på någon med alltför närgångna frågor, hon är rädd att skrämma bort dem som trots allt har vågat söka upp henne.
– Man måste fundera på vilken rätt man har att ställa frågan, säger hon. Och om jag ställer den måste jag ju också kunna ta hand om svaret.
För vart ska hon hänvisa en papperslös kvinna som har blir utnyttjad eller misshandlad? En gång när hon satt med en fullständigt blåslagen kvinna framför sig fick hon höra att kvinnojouren har som regel att inte ta emot kvinnor som saknar de sista fyra siffrorna i personnumret. Där finns ingen hjälp att hämta, konstaterar Christina Jarnald.
– Så vad kan jag göra egentligen? Jag försöker säga att du är för fin för att bli slagen, du är värd något bättre. Och jag berättar hur lagarna ser ut i Sverige. Men lagarna gäller ju inte papperslösa människor, eller hur? Och de vill absolut inte ha med polisen att göra. Oftast har de ingen anhörig att söka sig till, de har ingenstans att gå. Det är rent för jävligt, helt enkelt.
Ute i väntrummet har soffor och fåtöljer fyllts av människor som väntar på att få komma in till doktorn. Några barn blir tillsagda av sin mamma att leka lite lugnare. Hon ler ursäktande mot en äldre man med käppen lutad bredvid sig i soffan. En nyss framställd termos med kaffe och en korg fylld med bullar livar upp stämningen lite i ett sällskap som suttit här sedan öppningsdags.
I det lilla rummet som fungerar som reception strax bredvid ingången råder full aktivitet. Läkare och sjuksystrar tränger sig bakom nytillkomna som ska anmäla sig, för att nå medicinskåp och journalmappar. ”Nummer 88!”, ropar en sjuksyster ut i väntrummet, och en man reser sig upp och samlar ihop sina saker. Lina Gamble, samordnare på Läkare i Världen, skrattar lite åt det allmänna kaoset. Jo, alla får komma in till slut försäkrar hon, det har hittills aldrig hänt att någon behövt vända i dörren.
– Ett större problem är väl i så fall att vi saknar de resurser vi skulle behöva för att hjälpa dem som behöver mer omfattande vård.
Fakta
Läkare i Världen (LIV) är den svenska grenen av Médecins du Monde (MdM), en internationell humanitär organisation med lokala avdelningar i 16 länder. Médecins du Monde driver 185 internationella hjälpprojekt i 60 länder samt dessutom 200 nationella projekt. Flyktingkliniken i Stockholm har funnits sedan
1995.
Enligt den svenska hälso- och sjukvårdslagen är landstingen skyldiga att erbjuda så kallad omedelbar vård åt alla som vistas inom landstingets område.
Papperslösa personer måste betala hela kostnaden för sådan vård själva, medan svenska medborgare och asylsökande betalar en subventionerad patientavgift.
Ett vanligt osubventionerat akut läkarbesök kostar cirka 2 000 kr, i annat fall 260 kr. En normal förlossning som inte subventioneras kostar cirka 30 000 kr, om komplikationer uppstår kan den komma att kosta uppåt 80 000 kr. Den som har rätt till
subventionerad vård betalar ingenting.
Enligt en undersökning som Läkare utan gränser gjorde 2006 vågar var fjärde papperslös inte söka vård på grund av rädsla att bli rapporterad till myndigheterna och därmed bli utvisad.
(Källa: ”Gömda i Sverige.
Utestängda från hälso- och sjukvård”)
www.lakareutangranser.se
Enligt sekretesslagen får sjukvårdspersonal inte ange gömda patienter till myndigheterna. Personalen är dock skyldig att vid en direkt fråga från polisen svara på om huruvida en särskild person finns närvarande på vårdinrättningen vid den aktuella tidpunkten.
Paul Hunt, FN:s särskilda rapportör om
rätten till hälsa, har kritiserat Sverige för att
inte leva upp till FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna när det gäller allas rätt till högsta uppnåeliga hälsostandard.
Sverige och Österrike är sämst i Europa när det gäller att ge dokumentlösa immigranter vård, enligt PICUM, en organisation för papperslösa människors rättigheter i Europa. Frankrike, Belgien, Italien och Spanien har lagar som ger personer utan legal status fri eller subventionerad hälso- och sjukvård.
Barnmorskeförbundet, Läkarförbundet, Svensk sjuksköterskeförening och Vårdförbundet hör till de 27 organisationer som uppmanar den svenska regeringen att ge papperslösa och asylsökande full tillgång till hälso- och sjukvård på lika villkor som andra invånare i ”Rätt till vård-initiativet”.
Mer information: www.vardforpapperslosa.se
Olika policy i olika landsting
Den svenska hälso- och sjukvårdslagen uttrycker bara vad landstingen är skyldiga att göra. Det är inte olagligt att ge vård utöver vad patienten har formell rätt till. Orsaken till att många vårdgivare vägrar att ge papperslösa flyktingar vård är att de anser sig sakna tillräckliga resurser. Men det finns undantag.
I Region Skåne beslutade regionfullmäktige i april i år att ge flyktingar och
papperslösa tillgång till subventionerad akutvård och annan omedelbar nödvändig vård. Och landstinget i Jönköping och
Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg har redan tidigare tagit liknande beslut.
Lina Gamble, som är anställd som
samordnare Läkare i Världen hoppas att Stockholm nu ska följa efter:
– Det finns en vilja här också. På
Karolinska Universitetssjukhuset finns ett etiskt råd som diskuterar frågan, och på Ersta sjukhus tar man emot papperslösa
via Röda Korsets sjukvårdsförmedling
för gömda.
Diskussionen kring papperslösas rätt
till vård tog ny fart i början av året då
regeringen lade fram ett lagförslag om vård till asylsökande. Efter stark kritik ska frågan om vård för papperslösa nu utredas vidare av Socialdepartementet.
Lina Gamble tycker att argumenten
mot att ge alla människor lika rätt till vård börjar bli urholkade.
– Det har hävdats att flyktingströmmen till Sverige skulle kunna öka, och att det skulle vara en ”dubbel signal” att ge vård till människor som har fått ett utvisnings-beslut. Men migration är mer komplicerat än så, folk lämnar sina hemländer oavsett om Sverige erbjuder dem vård eller inte. Man måste kunna skilja på migrations- och vårdpolitik. Rätten till hälsa, är precis som FN:s Paul Hunt har påpekat – en mänsklig rättighet, inte en medborgerlig!
Martina Junström |
|
|
|
